Strövtåg och strandhugg - del 1
Nedslag här och där av vem som helst samlar vi i denna tråd.
Vid Klippans kulturreservat i Göteborg ligger den välkända fiskrestaurangen Sjömagasinet och strax intill håller Klippans Bruksbåtsförening till. Det här är klassisk maritim mark, har lade nämligen Ostindiefararna till på sin tid.
Jag brukar ta en tur åt Klippanhållet varje sommar och passar då på att bese bruksbåtarna vid bryggan. Där ligger även det lilla oansenliga ångfartyget Eduard Melin, numera tjänstgörande som ångbåtscafé. Jag har aldrig varit ombord och fikat men har sett en del beröm på nätet från nöjda besökare, så det verkar som om innehavaren fyller sin uppgift väl.
S/S Eduard Melin befinner sig inte långt ifrån sin ursprungsplats. Hon levererades nämligen från Götaverken 1882, och då var hon bogserbåt tillhörig Göteborgs Hamn- och Elfarbeten, vilket senare (1897) blev Hamnstyrelsen. År 1920 såldes Eduard Melin till Åke Hamnesjö i Ulebergshamn och döptes om till Ostera samt försågs med en 25 hästars råoljemotor.
Efter försäljning döptes hon om till Brattön 1945, ett namn som hon bar fram till 1964, då hon efter nytt ägarbyte döptes om till Dover I. Vid denna tid fick hon en en 200 hästars Scaniadiesel. Under åren 1920 till 1965 höll fartyget till i Tjörn-Sotenäset och dess närhet under flera ägare.
Efter ännu en försäljning 1965 flyttades hon till Gottskär-Kungsbackaområdet, där hon bl.a. kortvarigt tjänade som turistfartyg. Vid denna tid hette hon Liberty II. Detta namn fick hon sedan behålla till 1985, då hon återfick sitt åternamn Eduard Melin samtidigt som hon såldes till Eduard Melins ångfartygs AB och återfördes till Göteborg som ångbåtscafé. Efter 65 år var Eduard Melin tillbaka där resan börjat en gång!
Men vem var namngivaren Eduard Melin egentligen? Vad jag förstår är det frågan om handlanden Gustaf Eduard Melin, född 1806. Han var handlande i Göteborg och innehade där en vaxljusfabrik 1836-44. År 1848 blev Eduard Melin rådman, en befattning han uppbar till sin död 1881. Året efter hans bortgång fick alltså ett fartyg äran att bära hans namn.
/Eget foto. (Observera unionsflaggan!)
Den gamla dansbanan
Min far föddes i tidigt 1900-tal på ett litet brukssamhälle där musiken hade stor plats i bygdens kulturliv. Som alla liknande orter höll man sig med en musikkår, eller "hornmusiken" som det kallades. Idag är bruket nedlagt, men musikkåren lever vidare. Flera av musikerna i musikkåren bildade även ett blåsband som var rätt välkänt i parkerna på sin tid. Flera välkända musiker har gjort sig namn i större sammanhang, inte minst Sven-Erik Magnusson och några till i Sven-Ingvars.
Andra bygdens barn fick utlopp för sitt musikutövande i frireligiösa sammanhang - väckelsen drog ju fram över landet på ett sätt som vi idag kanske inte riktigt är medvetna om. De "frälsta" hade dock sin egen musik och tog avstånd från det profana musiklivet.
Min far hamnade inte i något av lägren, men han tyckte om musik och var en flitig och god dansör på diverse dansbanor i närområdet. Han såg även till att vara i framkant när det gällde skivor och det man spelade dem på - han var snabb att ta steget från vevgrammofon till skivspelare, eller radiogrammofon som det väl handlade om.
Farsan hade en rätt alldaglig musiksmak, och hans största favoritlåt genom åren törs jag påstå var "Den gamla dansbanan", men det skulle vara med Åke Grönberg och ingen annan! Jag vet att han faktiskt blev tipsad om skivan av några syskon som bodde i Amerika och som skrivit hem och berättat att den var en stor hit i svenskbygderna i Minnesota. Sedan dröjde det inte länge innan han införskaffat stenkakan, och den spelades flitigt på grammofonen därhemma i min barndom.
När jag kollade upp historien om "Den gamla dansbanan" är det vissa bitar som faller på plats om varför den slog så snabbt i USA. Givetvis måste svenskarna däröver fångats av det sentimentala budskapet från unga dagar, men det fanns ytterligare en faktor. Det visar sig nämligen att den har skrivits 1948 i Bronx av en svenska som satt och längtade hem till sin ungdoms dansbana, belägen i Hemsjö utanför Alingsås.
Kompositören heter Anette Berggren-Hessel, född 1893 i Mölndal men uppvuxen i fosterfamilj i Hemsjö. Anette gick till sjöss som kocka men mönstrade av i USA 1922, där hon bland annat drev restaurang i New York - uppenbarligen var hon en driftig kvinna! Hon mötte där svensken Erik Hessel från Ockelbo, som hon kom att gifta sig med.
Redan året efter att Anette skrivit sin stora hit fick hon den utgiven på Sonora, och den blev snabbt en succé i Åke Grönbergs tappning. Anettes efterlevande har berättat att flera lycksökare försökte lura av henne rättigheterna till låten, men att hon hade skyddat sin upphovsrätt så att ingen kunde komma åt den.
År 1954 återvände Anette till Sverige och Ockelbo med sin make Erik, men hon fick bara fem år i hemlandet innan hon gick bort. Eftersom paret inte hade några egna barn så fick syskonbarnen så småningom överta deras kvarlåtenskap, och i en koffert hittade de flera musikstycken som Anette skrivit, plus en nedtecknad berättelse om hennes liv i USA. Även rättigheterna till "Den Gamla Dansbanan" har gått i arv och inbringar fortfarande "någon tusenlapp" årligen till släkten. Det händer att arvingarna får förfrågningar från olika företag och organisationer som vill använda låten i något sammanhang, men man har valt att vara restriktiva med att ställa den till förfogande.
Nu skulle det förstås vara lämpligt att avsluta med att spela "Den Gamla Dansbanan" med Åke Grönberg, men efter att ha läst om kompositörens rötter i Alingsås så tycker jag faktiskt att det passar bättre att köra den i Ove Köhlers version. Han bor visserligen sedan länge i Arvika, men kommer ursprungligen från Alingsås och har faktiskt bott just i Hemsjö. Idag är Ove 83 år gammal, men så sent som förra veckan stod han på scenen i Töllsjö, och det är inte svårt att ana att han fick framföra sin gamla svensktoppshit…
En liten serendipitet till sist: mina föräldrar flyttade så småningom till Mölndal, utan att min far hade en aning om att kompositören till hans favoritlåt en gång föddes just där.
Fakta om Anette Berggren-Hessel från Arbetarbladet.
Fryksdalshöjden vid Västra Ämtervik strax söder om Sunne i Värmland är en oerhört vacker plats. Milsvida vyer kan upplevas från höjden och den icke höjdrädde kan även bestiga utsiktstornet för att få ännu mer krydda åt upplevelsen. När vi är inne på trakten, den sköna Fryksdalen så färdas vi in i Selma Lagerlöfs fantastiska sagovärld blandat med myter om älvan , näcken och huldran. Det är bara en liten del att upptäcka av Värmland.
#3 Håller med, det är verkligen sevärt kunde jag konstatera vid ett besök för en del år sedan nu! Jag är höjdrädd, men jag pallrade mig faktiskt upp i tornet på skakiga ben, och det var värt mödan…
För tre kvart sedan skakade det till i golvet. Jag funderade på om det möjligen var grannen som vält en bokhylla eller så, men nu ser jag i tidningen att det har varit ett litet jordskalv här vid den tiden.
I mina yngre dagar när jag bodde vid Vänerns strand var jag med om ett lite större skalv som fick blomkrukorna att skaka, det var som om en caterpillar kört förbi på vägen utanför.
De största kända skalv som inträffat i vårt land skedde för övrigt i Halland den 26 mars 1904. Det slumpade sig så att den på sin tid omtalade kloka gumman Britta Lena Andersson,"Kungsbackagumman", låg på sitt yttersta och drog sitt sista andetag just när jordskalvet inträffade - något som förstås bara ökade hennes ryktbarhet.
"Kungsbackagumman" vilar nu f.ö. på kyrkogården vid den lilla idylliska Hanhals gamla kyrka, där jag stått framför hennes gravsten vid några tillfällen. (Egen bild.)
"Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro."
Dan Andersson
Någonstans i den här skröpliga kroppen bor det nog en gossesjäl! Det kommer bland annat till uttryck när jag kommer till en havsstrand någonstans - det hinner inte gå många minuter innan jag börjar att "vraga" som Alf Hambe kallar det. Det vill säga att jag beger mig på upptäcktsfärd bland strandgrus, snäckskal och uppspolad tång, på jakt efter märkliga skatter som vågorna fört med sig ur havsdjupen. Sorgligt nog består det som spolats i land oftast av gamla tetraförpackningar från Danmark, petflaskor och platsjok från något fartyg, men ibland hittar man något att ta vara på!
Igår var en sådan dag när jag hittade en strand att söka genom, och det dröjde inte länge innan jag fick sällskap av två tioåringar, yngre till åren men med jämnårig nyfikenhet över vad stranden dolde. Sanningen att säga hade jag inte hade samma uthållighet som mina forskarkollegor, men jag var fullt nöjd med att som bokens Gollum kunna dra mig tillbaka med mina skatter - en hjärtformad tegelstensbit, två gamla tjocka flaskbottnar som vågorna spolat jämna och oskadliga plus en sten med en mystisk inskription.
Söken, och I skolen finna… 😉
Vrångö är en 39,6 HA stor ö i Styrsö socken i Göteborgs södra skärgård, och den sydligast belägna av de bebodda öarna i denna arkepelag. Idag finns det cirka 400 åretruntboende härute, varav majoriteten av de yrkesverksamma pendlar till Göteborg. Med någon av de snabbgående skärgårdsbåtarna med direktförbindelse till Saltholmen tar det 20 minuter att komma till fastlandet.
Att Vrångö har en lång tradition som lotsarnas ö påminns man vid anblicken av lotsutkiken på berget söder om hamnen och vid ett besök på den gamla kyrkogården, där inskriften på många gravstenar innehåller titlar med lotsanknytning.
Idag utgör "gamla stan", den ursprungliga bebyggelsen på ön, en mindre del av bostäderna på Vrångö. Här finns en hel del egnahem av samma typ som på fastlandet, medan hyreshus verkar saknas helt. På ön finns inga bilar, istället är det de trehjuliga flakmopederna som dominerar här, liksom på andra skärgårdsöar. Dessutom är förstås cykeln ett vanligt åkdon här och det gäller att ha koll bakåt på gatorna, för det är lätt att gå mitt i vägen när bilar saknas, men se upp, för rätt som det är stryker en cyklist förbi!
På ön finns en mindre servicebutik och två serveringar, varav en inte oväntat specialiserad på fiskrätter. Någon bankomat finns det inte på ön, den närmaste finns vid Saltholmen, men det går förstås att betala med kort i butik och på serveringar. En sak som man reagerade över var att det helt saknades tiggare på ön, inte helt vanligt i Göteborgs kommun i dag.
Majoriteten av besökarna på Vrångö sommartid söker sig nog ut från bebyggelsen och till klippor och sandstränder för solande och salta bad. Det är välordnat med promenadstigar på ön, men det är inte att rekommendera att söka sig för långt från dem - det kan vara rätt förrädiskt att ta sig över rullstensfält eller genom tätvuxen vegation. Vrångö är en överraskande lummig ö, och på vissa partier av strövstigarna är det sommatid som att befinna sig i en vidsträckt lövsal.
Den augustidag i gassande sol som jag tog mig ut till Vrångö så var det vi tillfälliga besökare, inte minst tyskar, som dominerade gator och stränder - endast någon föräldraledig yngre person och några pensionärer syntes till av lokalbefolkningen. De bofasta mötte vi istället när vi gäster klev i land på Saltholmen och de bofasta steg ombord för att resa hem till ön. Bara att tacka för att man fått låna deras ö för en dag!
Ända sedan 1840-talet har Trädgårdsföreningen varit en kär mötesplats och omtyckt strövområde i centrala Göteborg. Parken och dess palmhus som tillkom 1878 med Crystal Palace som förebild erbjuder såväl experter som fåkunniga möjlighet att njuta av blomsterprakt och märkliga växter. Men här anordnas även shower av kända artister, här kan man se konstutställningar av olika slag, och här bjuds på kulinariska utsvävningar, som t.ex. under det årliga Kulturkalaset.
När jag besökte parken den 17 augusti hade förvisso en del växter blommat färdigt för säsongen, men många stod fortfarande i full prakt, och då det dessutom var sensommarvärme sdå bra som man vågat hoppas.
Egna bilder.
På Kinnekulle står ett monument sedan 70 år. Här är den tragiska historien bakom det.
¤¤¤
Klockan 20.53 på kvällen den 28 augusti 1944 lyfte ett BOAC-flyg av modellen Lodestar från Bromma med destination Leuchars i Skottland. Ombord befann sig tolv unga norrmän och tre besättningsmän. Planet skulle genomföra en transport i enlighet med det avtal om kurirflygningar som slutits mellan England och Sverige tre år tidigare. På dessa flygningar medföljde motståndsmän och återförpassade flygare till England, medan man medförde post och passagerare i den motsatta riktningen. Vid start från Sverige fanns det ofta även specialstål och kullager i lasten.
¤¤¤
En stund efter start rapporterade besättningen att planets radioutrustning fungerade dåligt, och de begärde tillstånd att återvända till Bromma. Ett oväder omöjliggjorde dock att planet kunde återvända, varför man istället riktade in sig på en landning på Såtenäs. Radiotrafiken bröts, men händelseförloppet tyder på att piloten tagit initiativet att gå till Torslanda istället, förmodligen för att vädret försämrats också kring Såtenäs.
¤¤¤
Klockan 00.30 på natten befann sig planet i närheten av Kinnekulle. Sannolikt gjorde ovädret med kraftigt regn och åska att besättningen beslöt att gå ner under molnhöjd för att söka orienteringspunkter i terrängen. Men något gick fatalt fel - planet störtade på Kinnekulles topp med full kraft, plöjde en gata i skogen och fattade eld. Hela besättningen och åtta av passagerarna omkom. Några boende i trakten som märkt vad som inträffat skyndade till och kunde i en hjältemodig insats rädda livet på fyra av passagerarna.
¤¤¤
År 1945 reste Sverige, Norge och Danmark ett minnesmärke på Kinnekulle till minne av de omkomna. Minnesmärket innefattar ett antal symboler som referenser till händelsen.
15 stenar i varje pelare motsvarar antalet passagerare
11 stenar som tak är antalet som dog i kraschen
4 hörnstolpar symboliserar antalet överlevande
3 basstenar står för Danmark, Norge och Sverige
Källor:
OK Klyftamo, SMPS, Luftfartshistorie.no, Skalman Forum m.fl.
Egen bild (diakopia).
Diverse bänkar
Kommunen har låtit några lokala konstnärer designa bänkar som placerats ut längs med Lagaån.
En helt vanlig bänk
En naturbänk
Kyrkbänkar men inte i Ljungby
Värd för Pensionärer
#23 Jag brukar ibland försöka hitta på något tema som jag letar fotomotiv till under en tid.
Roligt att vi är flera.
Värd för Pensionärer
Trevliga foton 😃
#24 Apropå teman så har jag besökt en hel del kyrkor under årens lopp, och bland de inventarier som fascinerar mig mest är dopfuntarna. Oftast är dessa de äldsta föremålen i kyrkan, inte sällan jämngamla eller t.o.m. äldre än själva kyrkobyggnaden. Man blir lätt ödmjuk inför tanken att bygdens barn sedan oräkneliga generationer har döpts i dem!
Här är några i all hast hoprafsade bilder på olika funtar jag träffat på.
#31 Spännande tema och bilder,
Detta har jag inte tänkt på tidigare. Men det är rätt långt emellan kyrkobesöken för min del.
Värd för Pensionärer
#32 När jag hade bil reste jag runt en del, och en promenad på kyrkogården och ett besök i kyrkan (om den var öppen) lärde mig mycket om trakten.
Jag är inte religiös (gick ur kyrkan för många år sedan), men jag respekterar det kulturarv som man vårdar. Brukade lägga en slant i kyrkbössan som entréavgift.
Jag gillar också kyrkor och är jag någonstans så är ett besök i traktens kyrka ofta spännande. Jag gillar även kyrkor och kapell utomlands.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#36 Intressant!
Fjäderholmarna i Stockholm 30 min från Nybroplan eller Slussen. Första gången jag var här var när jag var liten då fanns det ett stort akvarium inne i berget vid rökeriet. Det är borta sen länge, på sommaren sitter det folk överallt på klipporna och dom restauranger som finns på ön belägras av turister och Stockholmare som inte lämnat stan på sommaren.
#38 Ser mysigt ut!
#39 Ja, den är trevlig att besöka på sommaren och man kan ha picknic på ön och bada från klipporna eller den lilla sandstranden. Eller bara njuta av lugnet.
Apropå projekt som vi varit inne på en bit tillbaka i tråden så ligger det en park i närheten av där jag bor. Närmast slumpmässigt har jag då och då knäppt några bilder från ett visst ställe där vid olika tillfällen, och när jag bläddrade igenom mina bilder såg jag att jag fått med nästan alla årstider. Jag saknar dock en vårbild därifrån, så när bokskogen börjar slå ut så måste jag komma ihåg att knäppa en bild. Här är ett litet collage från andra årstider:
Vaxholms Fästning. Jag har varit här två gånger, fint museum, även hört deras restaurang ska servera god mat. Finns ingen natur men fästningen i sig är intressant att besöka och dom har olika program på sommaren allt från musik till visningar hur man levde förr. I vår inviger man en gratis linfärja till fästningen. Utsikten från tornet är fantastisk men trapporna upp är sega.
#43 Idyllisk plats och spännande fästning!
#44 Ja, Vaxholm i sig med bör man med uppleva, en öl vid krogarna vid hamnen och titta på folket som ska med båtarna eller en glass/korv.
Det finns orter som man förälskar sig i direkt, och min kärlekshistoria med Kungsäter började för 45 år sedan. Jag var ute på repmöte, och vi hade gjort en ganska slitsam förflyttning i de halländska skogarna (som långt ifrån bara består av bokar och ekar) när vi kom fram till en sluttning ner mot en vacker liten insjö. Där tog vi rast, njöt av vilan och den vackra vyn, och jag minns att jag sa till den andre signalisten att "hit skall jag komma tillbaka".
Och tillbaka kom jag, även om det dröjde några år. Det tog jag igen genom att sedan återkomma minst en gång om året så länge jag hade bil. Bland det jag lärde känna i Kungsäter var Langlets rundkyrka. Emil Langlet (1824-1898) var en svensk arkitekt, mest känd för att ha ritat den norska stortingsbyggnaden. Han ritade även tolv centralkyrkor, vilket innebär att de har en rund form som strålar in mot predikstol och altare likt en amfiteater. Kyrkan i Kungsäter är inte Langlets bästa, men bekantskapen med den medförde att jag sedan rest runt och besökt större delen av hans rundkyrkor.
#46 Går man över vägen från kyrkan passerar man den imponerande prästbostaden och ställs efter ytterligare något hundratal meter framför en minnessten placerad lite offside i en beteshage. Vad jag förstår minner stenen om vad vad som är bakgrunden till själva ortnamnet. Här, i föregångaren till den nuvarande prästgården, samlades nämligen representanter för Danmark och Sverige 1471 för att sluta ett stilleståndsavtal efter Sten Stures inte särskilt lyckade fälttåg mot Kristian I:s trupper. Utan att ha forskat närmare i saken förmodar jag att kungarna själva var på plats för att ratificera avtalet och att det sedan givit upphov till ortnamnet.
#47 Den gamla prästgården låg i anslutning till den dåvarande medeltidskyrkan, som i och med tillkomsten av centralkyrkan förvandlades till en ruin, vacker och stämningsfull. Här råder en behagligt stilla frid som ger besökaren ro i själen, och hade det inte varit för att gräset förtjänstfullt ansas av kyrkogårdsvaktmästaren skulle man kunna tro att allt stått stilla sedan kyrkan övergavs.
#50 På kyrkogården finns även den gravmarkering som kanske är den som gripit mig mest av alla jag har sett. Det är ett litet träkors, kanske tre decimeter högt, och förmodligen är det en barngrav. Korset är så illa medfaret att jag flera gånger undrat över om det skulle finnas kvar på våren, men ännu senaste gången jag var där stod det fortfarande på sin plats. Och än idag symboliserar det lilla korset sorgen och saknaden hos människor som nu i sin tur sedan länge är borta.
Fina bilder och intressant berättelse. Kyrkor och deras historia är en del av vår kulturarv.
Värd för Pensionärer
#53 Tack! Ja, jag besöker gärna kyrkor som den hedning jag är. De säger mycket om orten och människorna där.
Tillverkar ni el själva i Ljungby?
#58 Den egentillverkade närproducerade elen räcker numera bara till 3,5% av behovet.
Värd för Pensionärer
# 59 Är det Lagan som är ån? Bättre än ingenting 😃
#60 Ja det är Lagan.
Värd för Pensionärer
# 61 Tänk att jag kommer ihåg ramsan med Hallands vattendrag även om det nu i Småland. Fast jag har kört över alla de fyra som nämnts och åkt Nissastigen vid flera tillfällen.
Åkte häromdagen ett par mil till Piksborg för att vandra och promenera en stund.
Piksborg är en gammal borgruin från 1300-talet och där finns också en numera nedlagd järnvägsstation, godsmagasin och banvaktstuga.
Värd för Pensionärer
#63 Okänd plats för mig. Intressant!
#64 Jättefin bro dom har där.
Fina foton!
För den som gästar Göteborg i sommar och vill ta sig ut till den södra skärgården blir det lättare att ta sig dit, då man 19 juni-20 augusti kan resa från Stenpiren ut till Styrsö, Donsö och Vrångö istället för att tvingas ta sig ut till Saltholmen.
Tog säsongens första åktur med en hamnfärja igår. Blev lite förvånad över att finna att flytdockan fortfarande låg kvar - hade för mig att den skulle ha bogserats bort tidigare i år. Knäppte en bild på den i förbifarten, men hade jag vetat att bortbogseringen skulle påbörjas idag hade jag nog tagit några bilder till.
Tråkigt att den försvinner.
Ja, det lär se tomt ut efter den, innan det blir nybyggnation där. Innan dess måste det bland annat ske marksanering och muddring - det sägs finnas stora mängder TBT i bottenslammet utanför gamla Götaverken.
I helgen tog jag en promenad i Delsjön, och på en bergknalle där stod det en delvis inplastad raket. Idag när plasten drogs bort från skrovet fick vi förklaringen: Göteborg är inbegripet i ett krig, nämligen kriget om vilken stad som är Sveriges rymdhuvudstad - Göteborg eller Kiruna.
#72 Kiruna utan tvekan är ju där man skjuter upp raketer.
#73 Fast innanmätet kanske görs på annat håll? Även jag tycker dock att Kiruna skall ha titeln, och hoppas att ordkriget är av det godmodigare slaget.
#8 Så var det åter dags att beta av en ö i mitt ö-luffande i Göteborgs södra skärgård, och efter fjolårets besök på Vrångö föll valet den här gången på den betydligt större Donsö. Ön är på 96,99 ha och har omkring 1500 innevånare.
Donsö är lite grann sinnebilden för havet som näring och affärsidé. Förutom den genuina fiskartraditionen på ön är det en redarort. Faktum är att det är Sveriges tredje redarort efter Göteborg och Stockholm.
Öborna berättar gärna om att det var här Sten A. Olsson, grundaren av Stena Line föddes. Jag hörde själv hur en äldre herre sittande på en flakmoped försökte berätta om Sten Allan för två turister som dessvärre inte förstod svenska, men "Stena Line" kanske klingade välbekant i deras öron.
Som turist på ön så får man ligga i om man vill uppleva såväl den genuina fiskarbyn som ta tillvara på naturvärdena. Själv tillbringade jag sex timmar på ön, men återvänder gärna för att lära mig mer.
#77 Donsö kyrka uppfördes som kapell 1932, och tornet tillkom 1955. På kyrkogården ser man på gravstenarnas text att här vilar många fiskare och sjömän, och att havet krävde sin tribut framgår av minnesstenen över omkomna sjöfarande från Donsö.
Att befolkningen förr sökte tröst och hopp i kyrkorna är förståeligt, och i likhet med många andra församlingar i Göteborgs skärgård är och har kyrksamheten varit stark här på ön. Inte minst gäller det frikyrkoförsamlingarna, Donsö missionsförsamlingar har 500 medlemmar, det vill säga en tredjedel av öns befolkning. Föga förvånande var grundaren och den förste föreståndaren en fiskare som överlevde ett skeppsbrott 1874 och som tack för det startade missionsförsamlingen 1882.
#78 Under seklerna har Göteborgs skärgård varit utsatt för krigets härjningar och lidit av dess konsekvenser. Under en vandring på ön hittar man mycket som minner om krig och beredskap. Jag har själv haft en arbetskamrat från ön som var tillsyningsman för fort och värn någon gång på 1970-talet.
En minnesskylt på öns högsta punkt minner om Batteri Donsö.
#76 - #77 Härlig skärgårdsbebyggelse.
#78 Vacker kyrka.
#79 Där hade jag gillat att undersöka.
#80 Spår till troligen 57 mm kanon, sätt liknande spår vid Siaröfortet..
#82 Det ser härligt ut.
#82 Vackra bilder. Jag har varit på Donsö men det är en herrans massa år sedan.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#81 #84 Jag är övertygad om att ni också skulle ha stortrivts därute en dag som igår. Själv är jag så glad att jag äntligen kommit mig för att ta mig ut till den här miljön alldeles inpå storstaden - det är ju så enkelt när man kan åka på kollektivresekortet!
#86 Låter härligt, har ju Waxholmsbolaget som tar en ut till Stockholms skärgård för en billig peng.
#88 Ja, när man väl insett hur enkelt det är så tycker man det är synd att inte ännu fler tar tillvara på möjligheten till denna rekreation!
Det blir en samlingsstjärna ✨ för berättelse och bilder från Donsö
Värd för Pensionärer
#91 Tackar och bockar!
Kanske märks det lite grann varför den där tappade klockan och de andra missödena som jag nämnde i Storstugan till slut spelade mindre roll…🙂
Får jag ha hälsan så blir nästa sommars utmaning Styrsö - den är ännu större än Donsö!
Vill någon ta sig ut till Göteborgs södra skärgård så får man åka Saltholmen med spårvagn linje 11 eller Ö-Expressen (buss) från Nils Ericsonsplatsen (vid Centralstationen) och vidare därifrån med skärgårdsbåtarna. Tidigare i somras gick det även båt från Stenpiren i centrala Göteborg, kanske återkommer det nästa sommar.
Är det oklart vad som är södra respektive skärgården så framgår det här. Till norra skärgården tar man sig från Hisingen.
Skeppen som deltagit i Tall Ships Race 2016 har gästat Göteborgs hamn i fyra dagar. Jag passade på att ta en titt på fartygen, och etta på min skönhetslista kommer norska Christian Radich.
Bilderna kan te sig lite taggiga p.g.a. att de krympts för att passa formatet.
För så där trettiofem år sedan jobbade jag i närheten av Magasinsgatan i centrala Göteborg. På den tiden var den väl lite av bakgata, men där fanns en lunchrestaurang och baristapionjären Mauritz kaffe, som f.ö. senare blev ett inneställe när man flyttat till en mer välbesökt gata. Det räckte för att jag under några år skulle vara en daglig gäst på gatan alla arbetsdagar.
Magasinsgatan är en gata med en lång historia. År 1621 hette den Arentsgatan efter en av byggmästarna som var med och byggde staden. Några decennier senare fick gatan sitt nuvarande namn efter ett kronomagasin i kvarteret Neptunus. Det senare återkom f.ö. som namn på det på sin tid välkända hotell Neptun på Magasingatan.
Nu har Magasinsgatan med tiden blivit riktigt "het", med trendiga butiker på dagtid och barhäng på kvällarna. Och caféer finns det mer än ett numera…
#96 Rockklubben Errols låg på Magasinsgatan och där var jag några gånger på 90-talet.😉
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#99 Ingen tjej som ville vara med på bild denna gång. 😃
#103 Nej, dessvärre…😭
Mindre folk kan jag tänka mig det är ute på öarna nu.
#106 Min bror och svägerska bodde på Marstrand i många år och den bästa tiden var nu, sa de alltid, då alla sommargäster flyttat hem.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#104 Ser nästan ut som den seglar på land.
#107 Kan tänka mig det.
#107 Ja, det var en stor skillnad idag mot för tre veckor sedan! Då var det framförallt rätt mycket tyskar, men nu var vi bara enstaka pensionärer som drog runt och glodde.
#108 Ligger ett litet gatt där, kanske gick det att fånga upp så pass mycket vind så båten gick framåt för segel.
Såg härligt ut med en båttur.
#113 Ja, jag blev lite förvånad över att Paddan fortfarande har säsong!
I sthlm kör dom året runt med olika sightseeing båtar, Strömma som äger dom.
#116 Strömma äger även Paddanbåtarna.
#115 Men det finns även ett Västra Nordstan, med en blandning av gammal och ny bebyggelse. De smala gränderna påminner åtminstone en del om Gamla stan i Stockholm, och på klippan bredvid gamla Sjöbefälsskolan på Kvarnberget har man fin utsikt över älven.
Jag sökte mig in i gränderna och sökte lite middagssvalka i septembervärmen idag.
#115 Den är stooor.
#117 Okej det visste jag inte.
Fantastiska bilder från Göteborg.
Mera från Ramsås huvud. Det är ett naturreservat som består av flera olika naturtyper. Se här.
Bild 2
Värd för Pensionärer
Härliga bilder.
Tack!
Det var en fin dag för promenad igår.
Värd för Pensionärer
Fina båtar.
#137 Ja, de är speciella på sina egna sätt! Jag gillar Rivö och Valö mest, de är Styrsöbolagets snabbkatamaraner ut i skärgården.
Styrsöbolaget ägs numera av Transdev, som även driver Flygbussarna och Snälltåget.
Dom båtarna känner man igen. Hade man dom pengarna så hade man åkt.
#140 Ja, det vore en upplevelse! Var ligger de när de befinner sig i Stockholm? På bilden ovan ligger de vid Packhusplatsen i Göteborg (numera hemvist för Casino Cosmopol) med Residenset i bakgrunden.
Vid Skeppsbrokajen vid Gamla Stan.
Beger man sig på resa inom Göteborg är det inte otänkbart att man gör det per spårvagn. Även om det nyligen kom (ännu ett) förslag om att bygga tunnelbana i staden så är det nog spårvagnarna som förknippas med Göteborg av såväl lokalbefolkningsom besökare.
Kommer man som turist på sommaren kanske man rent av hoppar på museivagnen till Liseberg. På Mölndals museums hemsida har Lars Gahrn en färsk artikel om Göteborgs museispårvagnar.
Spårvagn har man åkt i Göteborg, vi åkte fel när vi skulle till Universeum. Blev att hoppa av och byta till en annan linje dit.
Kråkudden på Hönö i Göteborgs Norra Skärgård är speciellt när det blåser friskt ett eldorado för såväl havsfåglar som fågelskådare. Så också i gårdagens hårda vindar, då det redan klockan sju på morgonen fanns ett tjugotal skådare samlade i vindskydden för att se havssulor, liror, storlabbar och andra maritima arter som blåst in mot kusten.
(Forts.)
Det är något speciellt med naturens krafter. Väldigt vackra bilder.
¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ
#149 Tack!
Dags så att stänga den första tråden i det här ämnet eftersom den kanske blir lite trög, inte minst för er med mobila enheter. Del 2 finns här.