Detta är vanligt tror jag!
De som inte hittat sig själv och sin identitet utanför jobbet har det tufft.

Jag upplevde min "identitetskris" på den arbetsplats där jag avtjänat nästan trettio år av mitt yrkesliv när ideliga organisationsförändringar blev så betungande att jag gav upp. De sista åren innan pensioneringen tillbringade jag på en sämre betalande men mer harmonisk arbetsplats och lämnade arbetslivet med bibehållen identitet.

Gränsen mellan "mig själv" och mitt arbetsliv har aldrig varit särskilt skarp, och därför blev pensioneringen ingen större identitetschock.

Däremot frigjordes plötsligt en massa tid att hantera, men det ligger, såvitt jag förstår, utanför trådämnet. Det är en helt annan femma.

#2: Tufft!
Bra att du orkade bevara dig själv och tog vara på din identitet!

#3: Vad bra att det fungerade för dig!
Det är en viktig poäng med tiden. Vad gör man med den? Blir det ett stressmoment i sig själv?

#5: Beträffande den frigjorda tiden, tog det ett tag (!) att lära sig navigera, men nu känns det som att jag är skapligt "i synk" med mitt "nya habitat"….

#4 Jag befann mig i det lyckosamma läget att jag inte hade några lån eller avbetalningar att tänka på och ingen familjesituation att ta hänsyn till, så det behövdes ingen längre betänketid för min del. Men jag rekommenderar ingen annan i pensionsnära anställning och med den sortens bindningar att göra detsamma.

#6: Skönt!

#7: Livet ser olika ut. Bra att du fick till det så det fungerar för dig!