"Så ska det låta"-stämpeln satte käppar i hjulet för Peter Harrysons karriär, något han i dag kan ångra. Den folkkära skådespelaren och programledaren får inte längre jobberbjudanden, men har förlikat sig med pensionärslivet.

– Det är inte så stressigt längre. Det är ganska skönt, säger Harryson.

Peter Harryson, 68, gick i pension som 65-åring. I dag lever han ett tillbakadraget liv, och har ställt om till pensionärslivet. Harryson berättar att han spenderar dagarna med hustrun Charlotte. Han lagar mat och läser.

– Ja det är jätteskönt. Det är mycket trevligt faktiskt. Jag är ju 68 år, så i tre år har jag ju tagit det lugnare. Man är ju lugnare. Det är inte så stressigt längre. Det är ganska skönt, säger Harryson och fortsätter:

– Jag jobbar inte alls mycket. Men jag jobbar. Jag sjunger med min gitarrist Bengt Magnusson. Vi jobbar nästa vecka på Göteborgs stadsteater. Men jag jobbar i lägre takt."---

Expressen.

"För cirka tio år sedan följde läkaren Hans Hallberg i Falun 430 personer före, direkt efter och två år efter pensioneringen. Hans avhandling visar att pensioneringen inte försämrar livskvalitén på något område. Här är Hans Hallbergs tips för att klara omställningen till pensionär: 1 Se till att du har en väl fungerande relation till din partner. 2 Ha några trogna vänner som du kan lita på. 3 Odla meningsfulla intressen."---

I samma tidning berättar fem pensionärer om sina liv som pensionärer.

_Åke, 70: "Jag ser mig som Åke, inte som bankman, korvgubbe eller pensionär. Jag har alltid haft ett kulturintresse och har alltid nåt spännande för mig. Där är min identitet, säger han."---

Gunilla, 75: "Att vara pensionär är ett privilegium, tycker Gunnila Rooth. Det finns så mycket att göra. Ekonomin är dock ett bekymmer. Det är tråkigt att inte ha råd att resa som förr."---

Lars, 75: "Sedan han blev pensionär har han förändrats. Numera tänker han igenom saker mer balanserat och långsamt.
– Jag har överlevt en cancer­operation som nog förändrat mitt liv. Jag trodde jag skulle stryka med och tycker att livet är värdefullare nu. Jag tar vara på tiden och umgås mer med gamla vänner, barn och barnbarn, säger han."---

Ingegärd, 76:  "Hennes syn på sig själv har inte förändrats, men hon har funderat på hur hon betraktas av andra, med känslan av att vara vid sidan av.
– Det är mycket upp till en själv att göra något åt det och hitta saker att göra som ger meningsfullhet. Det kan vara enkla saker som gör att man upplever att man finns till för någon annan, säger hon."---

Carl-Gunnar, 79:  "Hans identitet förändrades inte nämnvärt.
– Jag identifierar mig med mig själv och den sociala miljö jag befinner mig i, säger han."---_

http://www.unt.se/leva/sa-blev-livet-som-pensionar-4004923.aspx

Irene och Lars i Helsingborg verkar leva ett gott pensionärsliv. Inte så konstigt -  de började planera för det redan tjugo år tidigare…

#3 Så härligt att läsa.

Själv skulle dock inte vilja se fram emot pensionen så mycket att jag t.om planerade så många år innan.

Jag vet hur skört livet kan vara och jag skulle nog inte våga.

_"Göran Lindström, 69, från Bergeforsen norr om Timrå sålde sin bil- och gummiverkstad för att flytta till Namibia och jobba med geparder. Det var efter att ha sett ett tv-program om Laurie Marker och hennes naturvårdsorganisation Cheetah Conservation Fund, CCF, som planerna tog fart.
– Det var ett enkelt beslut. Jag är en gedigen djurvän, som vill vara med och rädda geparden från utrotning, säger Göran."---

"Göran fick erbjudande om att jobba för CCF och sålde sina verksamheter hemma i Bergeforsen.
– Det blev ett lätt beslut i stället för att gå i pension, säger Göran.
Göran Lindström tillbringar sju månader i Namibia varje år. Han åker hem över julen och får besök av frun Lillian i mars. Tiden i Namibia går åt till att tämja föräldralösa gepardungar.
– Anledningen till att jag gör det är för att bönder eller jägare har dödat mamman. Vi tar hand om ungarna för de klarar sig inte själva ute i det vilda, säger han."---_

Expressen

Fantastiskt.

Mycket förstående hustru också😉

Jag är 63 men "tvingades" för ca ett år sen att gå i pension p g a en omorganisation. Jag hade annars tänkt fortsätta jobba i flera år till.

I början gick allt bra. Jag gjorde en stor utrensning i mitt hus, jag skrev äntligen klar berättelsen om mitt liv, som jag hade hållit på med i många år. Jag reste mycket under ett halvårs tid. Sen gick luften ur mig. 

Jag känner mig ledsen och oföretagsam. Jag gör ingenting. Tittar på TV och äter. Har ingen struktur på dagarna. Mina döttrar bor utomlands så jag har inte så mycket kontakt med dom, heller.

Jag ville aldrig sluta arbeta och jag känner att jag har så mycket kvar att ge. 

Tidigare var jag väldigt påhittig, pigg och kreativ, men allt det är borta. Jag tror att jag blir sjuk om inte min situation ändras snart, och jag vet att det är jag själv som måste förändra den, men jag vet inte hur. 

Så blev det för mig. Men jag hoppas att det vänder, för det här är inte "jag"…

#7 Kan du inte ta upp något intresse eller gå kurser? Kolla upp olika föreningar eller liknande?

Det är ju en enorm omställning att plötsligt bli pensionär i synnerhet när man inte riktigt är beredd.

#8

Jag känner mig inte så handlingskraftig just nu. Jag orkar inte ta itu med situationen, och kolla "vad som finns". Men det vänder förhoppningsvis, så att jag vaknar till liv igen!

Du kan ju ha drabbats av en depression också. Det är inte helt ovanligt när livet vänds upp och ner.

Du kanske skulle behöva någon att prata med? Eller börja med ett besök på din vårdcentral?

#10
Tack, Maria, för att du bryr dig om mig!
Visst kan jag vara deprimerad, det tror jag också att jag är. Men vet du vad, i morse tänkte jag att det här går inte, utan jag gjorde ett ryck och köpte 75 kg finbetong och 20 st. markstenar! I morgon ska jag försöka hitta runda små dekorationsstenar. Jag ska gjuta ett trappsteg framför min utetrappa. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag har lyckats! Jag hoppas att det vänder nu.

#11 Wow, vilket projekt🙂

Du får hålla oss uppdaterade. Gärna bilder också.

Det känns lite lite grann som om jag har tagit mig vatten över huvudet 🤔, men på järnaffären var dom säkra på att jag skulle klara av det, så nu är det bara att fortsätta. Jag har en bra handledning från Vi i Villa till hjälp.  

Jag har försökt lägga in bilder tidigare, men misslyckades då, så jag lovar ingenting.

Jag tror också att du klarar det galant.

Det gör inget med bilder. Du kan skriva och berätta. Det går lika bra.

Ibland kan det vara så med nya projekt att man handlar det man ska ha men sedan så får man gå och "värpa" på saken en tid innan man kommer igång.

Det finns inga rätt eller fel utan man ska följa sitt hjärta.

Det spelar egentligen ingen roll om du börjar idag. Om några veckor eller nästa år. Du har ju i alla fall projektet bland dina tankar och material till att börja när du vill.😉

#14
Ja, just så! Jag har det som jag behöver, och eftersom jag har all tid i världen så tänker jag ta det hela pö om pö och låta det få ta den tid det tar. Jag märker att det är en bra strategi för under tiden kommerjag på hur jag ska gå vidare på bästa sätt. 

På morgonen i dag har jag varit ute och gjort den första murningen. Och nu låter jag det härda minst ett dygn innan jag fortsätter 🙂

Nu är det klart!

Nu kan muraren ringa, han som lovade komma och göra  jobbet i fjol sommar! Men kvinnor kan!

Nu ska jag bara försöka lägga in fyra bilder som jag tog under arbetets gång… hoppas att det går bra.

Det blev visst bara slutresultatet som jag lyckades få med…men den bilden var väl egentligen viktigast🙂

Oj så fint det blev. Vilket jobb.

Påminner lite om stenarbeten kring medelhavet.

Tack Maria!

Det var inte så himla svårt, men det var mycket mer jobb än jag trodde.

Lite snett och vint blev det på sina ställen. Och det gör ingenting alls.

Det är jag som har gjort det och jag är jättestolt 👍

#19 Ja du kan verkligen vara stolt. Du har en alldeles unik entré och du har gjort den själv.

#16 Jättevackert, och jag är övertygad om att ingen annan har ett likadant trappsteg som du. Extra fint blev det med lupinerna i den fina vasen.

Du har all anledning att vara stolt över dig själv. Önskar dig en riktigt härlig midsommar. 🙂☀️

#20 och  #21 🌺

Tack snälla ni! Ha en fin midsommarhelg! 🌺

#22 Det samma till dig.

#13 Så rätt de hade i järnaffären - grattis till ett snyggt jobb!

#24

Tack!

Tur att personalen i järnaffären var så positiv!

#16 Vad snyggt det blev.

På sin sjuttioårsdag bestämde sig Ragnhild att sälja lägenheten och slå sig ner i Languedoc-Roussillon i Frankrike, och nu tre år senare njuter hon av sin tillvaro som fransyska. Låter lyxigt, men Raghild hyr sin lägenhet som hon möblerat med "IKEA och loppis" och lever på sin svenska folkpension (plus kanske det som lägenhetsförsäljningen gav).

Mer kan läsas här.

Han har setts cykla runt i Sverige med tält och sovsäck där bak. Uffe Svensson är en av Sveriges kanske sista luffare som redan i tonåren valde att ställa sig utanför samhället. SVT har följt med honom i hans vardag.

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/uffe-har-bott-i-skogen-i-50-ar

2026 Susanna Birgersson skriver tänkvärt i en ledare i GP om synen på de äldre och de äldres syn på sig själva i vårt land.

Birgersson tar bland annat upp en nyutkommen bok bok, ”Hur livet blev” av Elisabeth Arborelius. "Hon har sammanställt ett omfattande material av långa och återkommande samtal med ett femtiotal äldre människor i en innerstadsförsamling i Stockholm. Några av dem hon talat med är ”bara” 75 år, men de flesta är över 80, alltså människor i slutet av den sista etappen. Enskilda livsöden ges stort utrymme vid sidan av reflektioner över mönster och återkommande teman.

Det är omöjligt att inte imponeras över Arborelius arbete, hennes outtröttliga insatser för att nå fram till de äldsta och låta dem komma till tals, att verkligen lyssna och ta del av tankarna om hur det blev, om det förflutnas makt över nuet, om förlusterna, sorgerna, besvikelserna, glädjeämnena, kärlekarna, om den svåra uppväxten eller ungdomsårens prövningar, oron för barn och barnbarn, för sjukdomarna, ångesten och döden.

Äldre människor är inte ensammare i dag än för tio, tjugo eller trettio år sedan. Det finns siffror som tyder på motsatsen. Men man kan vara ensam fast man har folk omkring sig. Många av personerna som Arborelius besöker säger att de inte har någon som verkligen lyssnar, som vill veta och som kan förstå. De vuxna barnen ringer förvisso, men mest för att stressat försäkra sig om att inget hänt, att medicinerna är uthämtade och att hemtjänsten kommer som den ska. Det är hjärtskärande.

Dessutom, skriver Arborelius, har hon noterat en ny underlig trend: inte så få berättar att deras vuxna barn har tagit avstånd från dem och inte vill ha någon kontakt alls. Kanske har föräldrarna begått oförlåtliga misstag och övergrepp, det kan inte uteslutas, men det verkar vara något mer. Kanske är det en effekt av vår tids terapikultur, där en uttjänt gammal mamma skylls för allt som gått fel i barnets liv och inte anses tillföra något av värde."---

#29: Kan inte påstå att jag känner igen mig direkt i texten. Har kanske tur som varken känner mig ensam eller obehövd, även om jag inte umgås med särskilt många personer. Det passar mig alldeles utmärkt, för jag har aldrig haft behov av att ha många vänner och bekanta.

Visst har jag krämpor, men jag har lärt mig leva med dem eftersom jag haft en del av dem hela livet. Har heller inga som helst sysselsättningsproblem. Snarare tvärtom. Börjar känna att jag snart måste dra ner på en del åtaganden, för jag märker att jag inte riktigt orkar med allt. Men jag hör kanske till undantagen. 😊

#29 ff Skall tilläggas att det är en lång ledare, bland annat med citat ur en annan färsk bok, så den förtjänar att läsas i sin helhet. Jag valde det stycke som passar bäst med trådrubriken.

#30 De citerade styckena passar inte särskilt bra heller för min del. Jag har ingen stor umgängeskrets men känner mig inte särskilt ensam för den sakens skull. I min yrkesaktiva del av livet omgavs jag förstås av många fler människor, men den privata umgängeskretsen var inte särskilt stor då heller. Jag har helt enkelt behov av en begränsad personlig sfär, vilket inte har något samband med ålder.

#31: Läste hela ledaren, och känner inte igen mig där heller. 😊
Är precis som du; har inget behov av något större umgänge och tycker bara det är jobbigt med stora tillställningar.