"Äldreomsorgen som en marknad med 90-åriga Karin som kund - det är idealet för många svenska politiker."---

"Föreställningen att mycket gamla skulle ha behov av att välja mellan boenden med bågskytte-, opera- eller hemslöjdsprofil ter sig sprungen ur en ganska medelålders fantasi. Ett undantag är språk: demenssjuka glömmer ofta sitt andraspråk, så en mångfald av språkspecialiserade äldreboenden kan det mångkulturella Sverige behöva."---

"Enligt min erfarenhet kräver de flesta patienter på äldreboenden ganska lite i form av särskilda tider och ritualer. Dels för att de är gamla, trötta och sjuka och dels för att de anpassar sig - de institutionaliseras, och den processen är så automatisk att man inte lägger märke till den förrän den är ett faktum.

Dessutom skulle jag nog säga att eventuella rykten om svenskens sprudlande individualism och excentriska önskemål måste betraktas som överdrivna. De flesta vill ändå ha det ganska mycket på samma sätt."---

"Ju sjukare den äldre är, desto mindre intresserad är han eller hon av valfrihet och självbestämmande. Man vill bara känna att man är i trygga händer. Man vill ha personal omkring sig som känner en, som vet att man vill ha en kudde i ryggslutet när man ligger på sidan och en extra filt över fötterna.

Man vill ha erfaren personal som kan sätta på en skjorta eller en klänning utan att vrida ens armar ur led.

Även svårt dementa personer, som inte kan namnet på någon i personalen och som aldrig visar några tecken på igenkännande, behöver kontinuitet."---

"Tillräckligt med bra och stadig personal, det är den centrala förutsättningen för god och värdig äldreomsorg. Om detta saknas, kan politiker prata valfrihet och självbestämmande tills de storknar, och omsorgscheferna kan fila på värdegrundsdokument tills korna kommer hem: vi får likväl en omsorg dominerad av stress, spring, snabb personalomsättning och strömlinjelogik."

Ann-Charlotte Marteus i Expressen. (Marteus har egen erfarenhet av äldrevården som undersköterska.)