Eftersom jag har lämnade Svenska kyrkan för ganska många år sedan så kommer jag att bli begravd borgerligt. Men inte har jag utformat någon ceremoni!

Första gången jag skrev mitt första arkiv var många år sedan, för jag räknade inte med att hänga kvar här så länge sedan. I den första var jag noga med musikval, dikter, val av kista o.s.v. Sedan har jag väl förnyat arkivet så där var femte år, och för var gång har min detaljstyrning blivit allt mindre. I den senaste står det väl i stort sett "ställ av mig någonstans".

_"Att bli begravd helt utan ceremoni blir allt vanligare. Anledningen kan vara att de anhöriga inte har någon nära relation med den avlidne."---

"I hela Sverige ökade fenomenet ganska kraftigt förra året, och även i södra Sverige gick det att se en ökning, enligt Sveriges begravningsbyråers förbund."---

"– Det ökar sakteliga, det kan till exempel handla om äldre som inte vill vara till besvär, säger Björn Carlberg på Mellqvist begravningsbyrå.
Men vanligast är att det är de anhöriga som väljer att den avlidna inte ska ha någon ceremoni, säger Ulf Lerneus på Sveriges begravningsbyråers förbund."---

"En anledning till begravningarna utan ceremonier Björn Kjellström kan vara en beröringsskräck i Sverige när det gäller sorg.
– Vi vill gärna professionalisera det här med sorg och hålla det ifrån oss. Men jag tror att vi människor far lite illa av att bara slussa iväg döden. Vi behöver utrymme för avsked, det är jätteviktigt."_

HD

"Var ska mamma begravas? Och hur blir pappas sista vila? När frågetecken ska rätas ut av anhöriga uppstår allt fler infekterade gräl inför öppen ridå. Många är så upprörda att de inte ens tackar ja till medlarhjälp. Frågorna inför en begravning kan vara både många och svåra. Kyrkoförvaltningens medlare kallas in när efterlevande inte kan enas - det kan handla om allt från val av begravningsplats till huruvida det ska vara kremering eller gravsättning. -Vi märker att antalet konflikter ökar hela tiden. Vårt råd till församlingarna är att minst två personer ska utses till medlare. Sådana här ärenden kan dyka upp precis när som helst och då måste någon kunna hjälpa till, säger jurist Eva Årbrandt Johansson hos Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation."---

"Om inte heller medlare lyckas lösa upp knuten går tvisten vidare till länsstyrelsen, som bestämmer vilken stridande part som får rätten att bestämma. -En majoritet av alla ärenden går tyvärr vidare till länsstyrelsen numera. Visst blir vissa närstående överens, men många vill inte ens sätta sig vid samma bord för att medla och försöka komma överens, säger Eva Årbrandt Johansson."---

TT

En av mina mostrar som begraves kyrkligt hade skrivit in till minsta detalj hur ceremonin skulle se ut och vilken präst hon ville ha.

Anhöriga på min man sida är borgerligt begravda och hans farfar som avled redan 1968 har bara en minnessten i anslutning till gräsmattan på kyrkogården. 3 av hans anhöriga är strödda i havet vilket de ville.

Själv bryr jag mig inte det får de efterlevande ta hand om.

Det här med döden är bra om man kan prata om. Då kanske det inte blir så besvärligt när det väl händer.

Många gamla har numera lämnat Svenska kyrkan och ibland kanske inte ens barnen vet om det och tar för givet att kyrkan ska stå för begravning men då är det ju inte.

Eftersom jag varit så sjuk så har vi pratat mycket om död och begravning. Jag vill själv kremeras och det finns numera på Västra kyrkogården i Göteborg ett slags mellanting mellan gravplats och minneslund. Man får en namnplakett på en mur där man kan t.ex sätta blommor.

Vi har bara en son och jag vill inte att han ska behöva sköta om en gravvård av mig/oss. Han kanske inte ens kommer att bo i Göteborg i framtiden.

Jag vill underlätta så mycket som möjligt för mina anhöriga när jag dör😉

Tycker faktiskt att det här låter som något som jag kan tänka mig (även om prästen inte tycks gilla det)…

"Samtidigt finns det siffror som visar att direktkremationerna ökar, där ceremonin väljs bort och där askan gravsätts direkt i minneslund. – Jag tycker att det är ett symptom på att något gått galet i samhället. Jag lägger ingen värdering i om det blir en kristen, muslimsk eller borgerlig begravning, men jag tror att vi behöver en plats där sorgen får finnas och där varje människa får ett avslut, menar Björn Kjellström (präst i Maria församling. Helsingborg).

Sydsvenskan

Jag har pendlat fram och tillbaka men nu är jag med i Svenska kyrkan igen. Har även skrivit "Vita arkivet" där mina önskningar finns med, känns som rätt sak att göra för på så sätt slipper barnen fundera hur jag skulle vilja ha det. .  Jag har önskat för mig  kremering och namnplakett på så sätt behöver ingen tänka på gravskötsel men det finns ändå en möjlighet att lämna en blomma eller tända ett ljus för dem som önskar göra det.

Nordegren och Epstein på P1 ställde idag frågan vilken musik vi vill skall spelas vid vår begravning. Enligt vad som framkom där är  Bachs "Air" mest spelad före "Gammal fäbodpsalm" och  Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet".

Jag har ju tänkt hoppa över den galan, men annars skulle jag kunna tänka mig "Börja om från början" med Sven-Ingvars som utgångslåt. Har förresten läst att Glenn Hysén vill ha "Wake me up before you go-go" med  Wham. 🙂

Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan och det tänker jag vara tills jag dör.
Förut hade jag bestämt att jag skulle kremeras och ligga på samma ställe som min syster men det har blivit så mycket ändringar runt omkring mig så det är inte möjligt längre utan stora besvär. T.ex.: jag bor inte längre kvar i den byn där jag växte upp och om vi dör i den ordningen som vi är födda, så finns det inga kvar efter mig mer än mina kusiner och deras barn och de har inget intresse av att varken besöka eller sköta några gravar.
Så för några år sedan gick en av mina mostrars man bort och då bestämde hon att strö honom för vinden och inte ens ha någon minnesplakett efter honom. Vi i familjen har diskuterat detta sätt och det blir nog så att vi alla vill ha det på detta sättet. Det underlättar ju enormt för de efterlevande.

Vi ville har Nocturne på vår Mors begravning men kantor tyckte  inte den var tillräckligt sakral så istället valde vi "Take me home, Precious Lord" Med Elvis Presley. Något vår Mor skulle ha uppskattat.

https://www.youtube.com/watch?v=Qsiq87InDE8

Om det blir en begravning när jag dör så skulle jag vilja ha låten "Feeling good" med Nina Simone.😉

På den tiden jag tog seriöst på min bortgång skrev jag i Vita Arkivet att jag ville ha en annons där det stod att "I stället för blommor - köp dig ett gott vin och skänk mig en tanke".

Mitt musikval var ganska konventionellt: ingångsstycke "Gammal fäbodpsalm", psalmer  "Bred dina vida vingar" och "Härlig är jorden", och som utgångsmusik "Ack Värmeland du sköna".

Nu har jag valt bort ceremonin. Fast det där glaset vin tycker jag fortfarande att de nära och kära kan unna sig.😉 Och kanske läsa den här dikten…

Kommer i sammanhanget att tänka på en historia. Det är Kal som sitter vid köksbordet och bläddrar i tidningen, medan Ada sitter mitt emot vid frukostbladet.

"Du Ada", utbrister Kal. "Jag läser här i tidninga om begravningar mä en harrans massa prat å sång å musik. Du kan väl lôva mej att det inte blir såna spektakel på mi begravning?"

"Vesst Kal lelle", svarar Ada lugnt. "Men gör det nôt om jag sjonger en trall när ja kommer hem ifrå körka?"

#13 Haha, det var ju för bra

Han uppmuntrar också alla att föreställa sig sin egen död, för att sätta ord på det oundvikliga. Vi pratar alltför ofta i termerna OM vi skulle dö, i stället för vad som kommer att hända när det faktiskt sker. Därför är det viktigt att fundera över hur det blir för dem som blir kvar efter oss, såväl känslomässigt som ekonomiskt och juridiskt, menar han."---

_Att införliva döden i livet innebär också att diskutera med varandra om vilken vårdform man vill ha om man skulle bli allvarligt sjuk. Vill jag vårdas hemma, eller på ett hospice och vem vill jag ska vara hos mig under den sista tiden?

- Jag förundras ofta över att människor inte tänkt igenom allt sådant här mer noggrant. Av två personer är det ju, så gott som alltid, en som måste gå först, menar Gillis Edman" (begravningsentreprenör). ---_

GP

"När livet ska summeras på ålderns höst finns det flera saker vi svenskar ångrar. Bland annat att man inte tillbringade mer tid med sina barn och reste mer hamnar högt upp. Men det svenskar ångrar allra mest är att man inte följde sina drömmar mer.

Totalt var det 1 047 svenskar i olika åldrar som ingick i undersökningen och fick svara på frågan ”Vad är du mest rädd för att ångra på din dödsbädd?” Längre ned på listan hamnar punkter som att ha jobbat för mycket och att ha skrattat för lite och att ha tagit livet på för stort allvar."---

Aftonbladet

Personligen är jag nog lite för mycket fatalist för att tro att jag kommer att ångra så mycket. Tycker varken att  jag jobbat för mycket, skrattat för lite eller tagit livet på något större allvar. Kanske borde jag i själva verket ha jobbat mer, skrattat lite mindre och tagit livet på större allvar? 🙂

Många av dem som försökt förverkliga sina drömmar och gjort det är antagligen besvikna över att de inte lyckades uppnå ännu mer. Kanske blir vi aldrig nöjda, inte ens när slutsignalen väntar?

_"Nära inpå döden upplever många hur någon redan avliden, som man haft en stark relation till, kommer för att hjälpa dem till andra sidan. På Änggårdens hospice berättar personalen hur sådana dödsbäddsvisioner ger den döende lugn, frid och glädje."---

"Lisbeth Knevel säger att de döende kommer in i vad de ofta beskriver som ett väntrum. I detta väntrum kan det ske en perspektivförskjutning. Man kommer in i en annan livsfas där ens ego inte har samma bekräftelsebehov. Materiella ting blir oviktiga. Det man ångrar är att man inte använt mer av sin tid till relationer.
- Väntrum är öppet åt båda håll, vilket innebär att de efterlevande också kan förnimma eller se den avlidne.
I folkmun benämns detta fenomen som änkesyner, även om Lisbeth Knevel sett det förekomma i alla åldrar.

I Änkeprojektet vid Geriatriken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, har man följt ett stort antal äldre personer som förlorat sin make eller maka. Här visade sig änkesyner vara mycket vanligt. I en av projektets studier hade 82 procent av de intervjuade inom en månad efter dödsfallet upplevt dessa förnimmelser (89 procent av kvinnorna och 57 procent av männen)."---_

GP

"Dödsannonser i tidningarna i Halland kostar mycket mer än andra privatannonser."---

"Dödsannonserna kostade 5000 kronor styck i vardera tidning han satte in annonsen i - Laholms tidning och Hallandsposten."---

"Om vi bara räknar på millimeterpriset och jämför med den stora bröllopsannonsen för 749 kronor, skulle en lika stor dödsannons i Hallandsposten kosta 5012 kronor, men det är lågt räknat med andra ord."---

SR

Jag har lärt mig ett nytt ord om en aktivitet som jag länge planerat, men inte haft något bra ord på. Nu har jag det:

"Det kallas för dödsstädning. Något som folk som fyllt 50 ofta tänker på, och som 60-plussare inte sällan frenetiskt ägnar sig åt – även om projektet aldrig blir slutfört. Insikten att livet inte varar för evigt, i kombination med anhopningen av prylar, utlöser utan förvarning en sorts panik, om än av mildare sort. Det är plötsligt glasklart: en dag blir Någon tvungen att ta hand om allt detta. Stackars denne Någon, stackars människa! Jag borde ta tag i saken, själv, och göra det NU. Rensa!"---

Aina Bergwall på News55

# 19 Det vet jag en som gjorde då maken  gick bort och hon skulle sälja huset och hon blev sjuk av det.

#20 Det kan nog lätt bli så!

Själv är jag lite av en ekorre som samlat på mig saker som varit ett minne för mig men som jag inser saknar både affektions- och ekonomiskt värde för andra. Samtidigt vill man ju inte skicka iväg prylarnaför tidigt, när man har en förhoppning att vara med ett tag till.

# 21 Denna som dog var en samlar bl.a av fjärilar och diverse andra prylar så det var ett digert arbete. Och huset var stort…….

#21 Fjärilarna fanns det kanske köpare till åtminstone? Tror inte mina gamla entrébiljetter,  tidningsklipp och diverse annat löst gods röner lika stort intresse hos eftervärlden! 😃

Har märkt att det är något som mina äldre släktingar har hållit på med nu i några år. När jag påpekar att de inte skall slänga allt för det kan ju vara någon som vill ha det eller ärva det, så får jag bara till svar: "har du inte tillräckligt med  skit hemma hos dig utan att du skall behöva ta hand om min skit också"! Eller: "var skall du ställa att skit"?
Indirekt pekandes då att jag skall ärva allt och att jag ensam skall ta hand om allt!
Förhoppningsvis så vill väl de andra släktingarna också ha något som minnessak eller så!👍
Detta gör mig väldigt ledsen när jag tänker på detta!

#24 En del människor i min närhet skänkte bort det som de ville skulle bevaras redan under livstiden, för att de skulle få tillfälle att berätta om sakerna och få uppleva reaktionen på gåvan. Sedan kunde de ju hälsa på vasen eller vad det nu var i dess nya miljö. Det tycker jag kan vara en fin lösning (om man klarar av att skiljas från prylarna, vill säga…)

Jo, jag inser nu att allt det som jag samlat på mig i stort kommer att hamna i soporna, då folk som växt upp från 60-talet och fram till nu har en mer köp och släng mentalitet.
Tror heller inte de varken har lust eller ork att ta reda på om saker har något värde eller ej, bara ner med skiten i soppåsar och bort med det!
Märkte det för några år sedan när en morbror gick bort, hans barn skaffade en container och slängde rubbet! De sparade ingenting! Hans systrar stod och plockade upp det de ville ha från containern!

# 23 Jo till slut men det var inte helt lätt. Det var bl.a en samling med blåvingar i oändliga mängder.

Den avlidna hade dessutom skickat med min man ett fångargarnityr så han hade flera vackra fjärilar med sig hem. 😃

#27 Lite passande musik och bilder kanske?

https://www.youtube.com/watch?v=T5mD_loFlfg

#" 28 Går tyvärr inte att se.

#29 Tack för upplysningen! 👍

Har lagt en klickbar länk istället, och då bör det gå bättre…

# 30 Det var vackert Tack!

"Det som händer i Belgien nu är fruktansvärt. När sådant händer börjar man genast tänka: varför händer det? Varför händer det där och inte här? Varför lever jag och inte de? Det är fantastisk att jag har ett liv. Vad gör jag med det? Man kan inte gå genom livet utan att vara med om en förlust. Vid alla de tillfällena kommer frågorna, är det här allt? Finns det inte mer? När det händer fördjupar vi oss själva och hur vi förhåller oss till omvärlden.

Pia Johansson säger att hon lärde sig om psykiatern och författaren Elisabeth Kübler-Ross sorgeprocesstege efter att ha spelat cancersjuk på teatern.

– Det finns saker vi alltid går igenom när vi drabbas av en förlust. Oavsett om det handlar om att tappa busskortet eller att möta sin egen död. Förnekelse, ilska, till att man börjar köpslå – ”jag lovar att” till exempel. Därefter depression, och acceptans.

– Sedan kan man skita i att gå igenom allt. Stanna i bitterhet och depression. Det tar olika lång tid förstås, för en del flera år."---

Pia Johansson i intervju på SVT

"– Mamma dog förra året. Det var mycket värre än jag hade förväntat mig, den sorgen var så djup och det kommer fortfarande efterdyningar. Plötsligt såg jag mammas hela liv, allt som aldrig fick bli. Jag var helt knäckt efteråt.

–  Det var som att plötsligt komma in i en mors universum. Jag trodde att det skulle vara en dörr som stängdes, men i stället var det en som slogs upp på vid gavel. Jag såg min mammas alla önskningar, intentioner och förhoppningar, det var så sorgligt. Och plötsligt inser jag att hela livet är sorgligt. Det är bara fullt av avsked.

Att förlora en åldrad förälder ses som en naturlig del av livet, och anses inte vara något särskilt att prata om. Och det är ju så mycket bättre än motsatsen, att föräldern överlever sitt barn.

– Det är som att vi bara ska rycka på axlarna och gå vidare. Som om ingenting har hänt. Men det har det ju, det är mycket som väcks upp. Jag kunde inte jobba. Till slut tillät jag mig att bara vara i sorgen."---

Unni Drougge,60 ,  i DN

"De allra äldsta, över 95 år, blir sällan frågade om sina önskningar och funderingar inför döden – även om de gärna vill prata om det. Det visar en studie från brittiska forskare", kan man läsa på Vetenskapsradions hemsida.

_"Magnus Broström har intervjuat 27 äldre personer om deras tankar kring död och döende, deras tidigare erfarenheter, hur de ser på sin egen död och döende, vad de tror sker efter döden, och – inte minst – deras tankar om sin egen framtid. Intervjupersonerna var mellan 70 och 91 år, bodde alla hemma och var friska. Hans avhandling ingår i ett forskningsprogram vid NISAL, National Institute for the Study of Ageing and Later Life, Linköpings universitet.

De äldre i studien funderar kring döden och förbereder sig för den, konstaterar han, oavsett om de är i 70-års- eller 90-årsåldern. De är inte rädda för döden, men väl för själva döendet. De fruktar en utdragen process där de blir hjälpberoende och inte längre kan sköta sig själva. Ett värdigt slut är viktigt. De vill också bli ihågkomna, de vill ha gjort något slags bestående offentligt avtryck. Det är exempelvis viktigt att det kommer folk på begravningen."---

 "Att dödsstäda är inte ovanligt, dvs. att hålla den ordning man vill ska finnas när man går bort. Värdighet och ansvar är viktiga inför döden.
- Det egna ansvaret har vuxit i betydelse, konstaterar Magnus Broström. Om begravningar tidigare var ett kollektivt ansvar, eller begravningsentreprenörens, så är det idag allt mer individen själv som ska planera för sin begravning.
Människor i den tredje åldern, den aktiva delen av ålderdomen, är mycket medvetna om och förbereder sig för sin död, konstaterar han avslutningsvis.
- En populär bild är att vi börjar fundera på vår död när vi börjar bli skröpliga, i den så kallade fjärde åldern. Men så är det inte, det framgår av min studie."---_

Nyheter från Linköpings Universitet, maj 2014

#35 Spännande. 

Roligt att se att man kan både leva här och nu samtidigt som man har en viss framtidstro.

Eftersom min mor blev sjuk ett par år innan hon dog så fick min bror och jag ta en hel del av "röjandet" redan då, eftersom hon behövde flytta till ett annat boende. Vi packade förvisso ner en hel del i kartonger, så när hon sedan skulle flytta till ett äldreboende var det rätt mycket kvar att gå igenom.

Det som ingen av oss ville ha (hade plats för), packade vi ner i kassar och bar iväg till Röda korsets loppmarknad, så att andra kunde få glädje av sakerna. När hon sedan dog var det inte så mycket kvar, men det blev en hel del ytterligare till Röda korset även då.

Vi hade en borgerlig begravning med bara de allra närmaste närvarande. Hade långt innan pratat med henne om var hon ville begravas, så det var redan klart. Vi hade också diskuterat begravningen någon gång på 1990-talet, så trots att hon själv hade glömt det så kunde jag ge henne den begavning hon önskade.

Musiken var valda delar av soundtracket till Jonathan Livingston Seagull (https://www.youtube.com/watch?v=8jbIizyoLdI) och vi avslutade med Skybird, helt enligt min mors önskemål. Det var väldigt stämningsfullt.

Båda mina föräldrar hade borgerlig begravning och kremering , de ligger i en urngrav ( Familjegrav med 12 platser ) så det är där jag hamnar till slut . Har ganska precis gått ur Svenska Kyrkan, vill inte finansiera deras lyxresor . Som min Mamma sa " ner i jorden kommer man alltid , Liksvepningen har inga fickor " Det var inte någon höjdare att ta reda på föräldrarnas kvarlåtenskap , 40 år av " kan va bra o ha " saker …….. Då bestämde jag mig för att föregå med gott exempel 😉 håller på att rensa ut sådant jag inte använt på ett år och bara spara det jag verkligen tycker mycket om. Inte helt lätt men det går !

Min far ville ha borgerlig begravning (inte medlem i Svenska kyrkan) medan min mor valde kyrklig begravning. Ingen skillnad på begravningarna, det var en präst som förrättade även min fars begravning, om än till annan taxa och med nedtonat religiöst innehåll. Båda ligger på okänd plats i en minneslund enligt egen önskan.

Själv (inte heller medlem i Svenska kyrkan) hoppar jag över begravningsceremoni och skall ha urnsättning direkt i minneslunden.

Även jag har påbörjat rensning av sådant som ingen annan kommer att ha intresse av.

"Det skrämmande med döden är att där finns ingen möjlighet att fiska".

~Esko Männikkö, finländsk konstnär.

När vi pratade om döden när jag var som sjukast så frågade jag min man vad han skulle göra om jag dog. Han funderade en stund och så sa han: Då ska jag köpa en takfläkt till sovrummet.

Jag skrattade länge😃

(sorry om jag skrivit detta innan)

#41  En viss absurditet och galghumor kan nog vara uppfriskande (om uttrycket tillåts) även i de mest påfrestande situationer. 🙂

Kom på att jag någonstans läst om en man som fått sin dödsdom och som hyrde in sig på ett fint hotell och bara såg på komedier och humorprogram en vecka och tillfrisknade efter det.  När jag googlade hittade jag läsning om den händelsen på-  iFokus…

http://overnaturligt.ifokus.se/discussions/4d715f90b9cb4622210703f6-att-skratta-sig-frisk-d

"Tusen av sammanlagt tretusen tillfrågade har svarat på frågan: "Vilket av följande påståenden passar bäst in på hur du skulle vilja bli ihågkommen efter livet?"

_Både män och kvinnor har rankat omtänksam högst, 61 procent av kvinnorna och 48 procent av männen har svarat att de vill minnas som sådan. Enligt undersökningen är män mer benägna att vilja bli ihågkomna som humorister (tio procent mot kvinnors tre) och personer under 30 väljer i högre grad i bli ihågkommen som glad (22 procent mot genomsnittets 15 procent)."---

"Kristina Strömstedt säger att det är vanligare att vilja lämna ord efter sig än att bekymra sig för vad folk tänkte.
- Någon har valt att spela in sina sista ord till sina anhöriga, skrivit en text att förmedla vid minnesstunden till sina efterlevande som man önskar att de tar med sig."---

"Åsa Carlsson är familjeredaktör på Kristianstadsbladet och är den som jobbar med omvärldens sista ord till någon som gått bort – tidningens dödsannonser. Hon säger att de flesta är relaterade till yrkeslivet.
- Här finns det mycket gamla militärer och då är ofta titlar nämnda, det är en ganska typiskt manlig dödsannons. Annonserna handlar överlag mycket om yrkeslivet. Ibland är det en nära vän som skrivit och då lyfts de mjukare delarna fram, men ofta är det en arbetskamrat eller en chef som skriver, säger hon."---_

TT

#43 Det där med titlar är jag lite kluven till. Även om jag anser att det känns lite statusbetingat med somliga titlar i dödsannonser så tycker jag att det är intressant att gå på en kyrkogård och läsa gamla titlar - det ger en liten bild av ortens historia.

_"Det är vanligt att äldre människor tar upp oro över sin hälsa liksom existentiella funderingar om livet och döden, när de har besök av hemtjänsten, men att personalen brister i att bemöta dem. Det visar en studie från Mälardalens högskola.

89-åriga Marianne norr om Malmö har hemtjänst varje dag och känner igen sig.
– Jag är faktiskt så van vid att om jag säger att jag inte mår bra, så frågar de inte varför eller vad de kan göra åt det. Det är som om de inte hör tycker jag. De bryr sig inte, de bara går efter vad som står i mina papper, att de ska ta det och det provet, och de ska göra det och det. Det är ingen tid till något samtal."---
"Inger K Holmström, som är professor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola, leder den svenska studien som nyligen publicerades i tidskriften Journal of Advanced Nursing.
Forskarna har spelat in när hemtjänsten besöker äldre personer och i hälften av de nära 200 hembesöken tog den äldre upp ensamhet, oro och existentiella funderingar om livet och döden."---

"Inger K Holmström, professor i vårdvetenskap, tror att bristen på ett lyhört bemötande från personalen beror på att hemtjänsten är uppgiftsorienterad och tidspressad, men också på att många som jobbar är unga.
Det är något som 89-åriga Marianne håller med om.
– De lever mitt uppe i livet och kan inte sätta sig in i hur det är att vara så här gammal och ensam och inte ha bekanta eller grannar. De har försvunnit - de jag har haft innan, säger Marianne."_

SR

Även: "Krav bättre utbildning för hemtjänsten"

"Oro hos äldre bemöts inte av hemtjänstpersonalen"

#45  Men är det inte så att hemtjänstpersonalen har väldigt pressade tidsschema? Sätter man sig ner och inleder ett existentiellt samtal med en äldre person kanske det i sig kan få konsekvenser i form av ytterligare oro och upprördhet som inte går att dämpa hos den gamla? Man kanske gör minst skada genom att svara undvikande?

Däremot vore det ju bra om hemvården kunde remittera till ett hembesök från någon terapeut eller liknande, som på ett professionellt sätt kunde vara behjälplig.

Jag tror stenhårt på bättre utbildning och högre löner/status när det gäller att arbeta med äldre.

Så som det funkar nu på många ställen så är äldrevård ett "slaskyrke". Något man kan jobba med när inget annat finns till hands.

Det är inte rimligt att mer eller mindre plocka folk från "gatan" och tro att det ska bli bra omsorg.

Jag har själv hamnat i vården på detta sätt och jag inser ju så här i efterhand hur totalt galet det var.

#45 "I måndags rapporterade radions Eko om en studie från Mälardalens högskola. Enligt den känner äldre människor ofta behov av att tala med hemtjänstpersonal om existentiella ting: liv och död, lidande och oro. Men personalen brister i sitt bemötande: oron fångas inte upp. "Man skojar bort eller bemöter det helt enkelt inte", säger vårdkunskapsprofessor Inger K Holmström. Senare samma dag rapporterade radion att nu, efter Ekots inslag, kräver landets fyra pensionärsorganisationer att hemtjänstpersonalens utbildning i existentiella frågor förbättras."---

"Hemtjänstjobbet är fysiskt tungt och slitsamt och lönen är låg. Schemat är ofta inrutat på sekunden. Personalomsättningen är hög och personalen ung. Ingenting i detta upplägg skriker att kåren nu borde få fler och därtill själavårdande sysslor. Det är svårt att tala med oroliga själar om död och rädsla. Läkare och sjuksköterskor klarar det inte alla gånger, trots långa utbildningar. Nära anhöriga kan också värja sig, trots att viljan finns att hjälpa. Även om hemtjänstpersonals utbildning om åldrandets psykologiska aspekter säkert kan bli bättre, är äldres livsvånda ingenting som hemtjänsten kan förväntas samtala bort."---

"Tid är viktigt; att inleda ett tungt samtal och sedan abrupt avbryta det för att plikten kallar på annat håll kan faktiskt vara grymmare än att skoja bort svåra ämnen. PRO, SPF seniorerna, SKPF pensionärerna och RPG borde organisera frivillig "väntjänst" som kan komplettera hemtjänsten. Det finns i liten skala, här och var, men mycket mer behöver göras."---

Ur ledare i Expressen

Hittade en länk i Vetenskap iFokus till en artikel på SVT Vetenskap, som berättar att amerikanska vetenskapsmän analyserat avlidna personers efterlämnade tweets (tur att man inte har Twitter…).

Ur artikeln: "De amerikanska forskarna som analyserat Twitterflödet hos människor som dött upptäckte att människor använder Twitter för att närma sig döden i en blandning av offentligt och privat beteende som skiljer sig ifrån andra sociala medier. Döden på Facebook är mer personlig och involverar ofta människor som känner den som dött. Twitteranvändare tenderar att twittra både personliga och mer generella kommentarer. Ibland knyter också samtalet på Twitter döden till bredare sociala frågor som till exempel psykisk sjukdom eller självmord."---

Längre ner i samma artikel: "Forskarna menar att traditioner kring döden och döende har existerat i århundraden men att den ökade sekulariseringen och medicinska framsteg under 1900-talet har gjort döden till ett obekvämt ämne för offentliga samtal, och förvisats till den innersta kretsen i familjen och nära vänner.

För 10-20 år sedan var döden mycket mer privat och hölls inom gruppen menar forskarna:

–Nya normer kommer behöva sättas för vad som är passande att dela i det här utrymmet, men möjligheten Twitter har öppnat för sörjande utanför den närmsta kretsen är en stor tillgång, och hur det skapar utrymme för människor att mötas och prata om döden är något helt nytt, skriver de amerikanska forskarna."---

Märkligt att medan döden å ena sidan blivit ett "obekvämt ämne för offentliga samtal" så har den å andra sidan i Twitter fått en arena för "både personliga och generella kommentarer". Vad är det med Twitter som gör att människor är beredda att kasta tidigare principer om privatlivets helgd överbord?

"Borlänge blir först ut i landet med en neutral begravningsplats. Samma regler ska gälla där som för övriga gravplatser men inga religiösa symboler får förekomma i anslutning till gravarna. – Vi lever i en mångkulturellt samhälle och det är vår skyldighet att också bereda plats för olika kulturer och ge människor möjlighet att begravas på en neutral begravningsplats, säger Ann-Gerd Jansson, kyrkoherde."---

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/har-finns-landets-forsta-neutrala-begravningsplats

"– Många väljer att begravas i en minneslund eller få sin aska strödd i havet eftersom de vill underlätta för sina efterlevande, säger begravningsentreprenören AnnaCarin Timgren.

Kanske har man sett hur ens föräldrar haft ett sjå med att hinna med alla släktingars gravar. Hur de har rest mellan olika kyrkogårdar och planterat blommor och tänt ljus. När man själv funderar på hur man vill begravas vill man därför inte ställa till besvär för dem som blir kvar. Därför kan tanken på en minneslund upplevas som en praktisk lösning."---

"Över 80 procent av alla som dör i Sverige kremeras, en siffra som stiger för varje år. Allra vanligast är kremering i storstäderna, där nästan nio av tio väljer bort kistbegravning. Av de närmare 6 000 personer som kremerades i Göteborg under 2015, begravdes nästan var tredje i en minneslund eller askgravlund. Dessutom ströddes askan efter ett par tusen västkustbor ut över havet. – De flesta tycker att tanken på att bli en del av kretsloppet i naturen är vacker. Och för den som har bott vid kusten i hela sitt liv kan havet kännas naturligt, säger AnnaCarin Timgren."---

"Men det finns efterlevande som ångrar sig efteråt. – Vad många inte tänker på är att det faktiskt kan vara fint att ha en grav att gå till. För de som är kvar kan det vara skönt att få ge omsorg åt en älskad person även efter döden, säger AnnaCarin Timgren på Gillis Edman begravning och familjejuridik."---

"Nu planerar kommunen att skapa en Minnenas kaj på en av pirerna i Frihamnen, dit människor ska kunna gå för att uttrycka sin sorg. Tanken är att kajen ska bli en minnesplats både för dem som lämnat sina avlidna i hemländerna, och för dem som har strött askan efter sina närmaste i havet.

– Idén kommer från Tyskland, och det känns riktigt att anamma den i en sjöstad som Göteborg. Det finns inget som säger att sorgritualer måste vara kopplade till en kyrkogård, tycker Katarina Evenseth som är begravningschef på Kviberg."---

"Hennes mamma har också bestämt att hennes grav ska vara helt anonym. Trots att hon inte är född i Göteborg vill hon att hennes aska ska strös i havet vid Västkusten. – Jag tycker att det är ett fint beslut. Hon tycker att vi ska ta med hennes aska och tippa den överbord när vi ändå är ute och seglar någon gång, säger Katarina Evenseth."

GP

Aftonbladet har, så här i Allhelgonatider, en större nätbilaga om döden och vår inställning till den.

Så här tror vi svenskar om döden, enligt en undersökning tidningen låtit göra:

• "Mer än en fjärdedel tror på ett liv efter döden och lika många är osäkra. Könsskillnaden är stor: så många som en tredjedel av kvinnorna tror att vi lever vidare.

• Sex av tio är inte rädda för döden. Bara två av tio känner rädsla medan övriga är tveksamma."---

Sydsvenskan skriver om Allhelgona och döden.

Etnologen Jonas Engman svarar på Aftonbladets fråga "hur tror du att vi kommer att se på döden om 50 år?"

"– Då lever vi längre, vilket gör att döden kommer att ses som ett störningsmoment om den inträffar tidigt. Döden blir något vi vill operera bort och fixa. Samtidigt tar vi intryck av migranter och deras berättelser om lidande, på så sätt blir bilden av döden mer intim. Hemsjukvård blir mer vanligt, människor dör hemma i större utsträckning, och det får som konsekvens att vi kommer närmare döden. Kanske gör det här att vi pratar mer om döden. Jag hoppas det."

Jag lär inte få veta om han hade rätt, men har svårt att tro att döden någonsin kommer att reduceras till ett "störningsmoment" - inte ens om man så lever i 300 år…

#54 Personligen tror jag inte att utvecklingen mot längre livstid kommer att fortsätta i samma takt som den gjort hittills, så jag håller inte med Jonas Engman. Har min egen lilla teori om framtiden, och jag gissar att många kommer att tycka väldigt illa om den. Räknar alltså inte med att det är någon som håller med mig, men jag berättar ändå. 🙂

Det som gjort att medellivslängden ökat hittills har varit förbättrad hygien, nya mediciner, bättre arbetsmiljö etc. Detta verkar nu vara på återgång, med alltfler mediciner som blir verkningslösa eftersom bakterier/virus blir resistenta mot dem, och en arbetsmiljö som blir allt sämre för hälsan. Nu är det dock inte gifter och farliga maskiner som är problemet, utan den alltmer tilltagande stressen där allt färre ska göra allt mer arbete på kortare tid, samt att man helst ska vara inhyrd och därmed inte ha någon direkt anställningstrygghet. För att inte tala om att det ständigt ska omorganiseras så att man hela tiden måste vänja sig vid nya rutiner och arbetssätt. Detta skapar en enorm stress, eftersom människan inte är van vid att arbeta på det sättet. Kanske de barn som föds nu kommer att anpassa sig, men med tanke på hur många barn och ungdomar det är som mår väldigt dåligt redan i skolan idag, så är jag inte särskilt optimistisk.

Förr i tiden, och då menar jag många tusen år sedan, så fungerade urvalsprincipen även på människor, och det var någorlunda balans i naturen. Idag har vetenskapen hittat botemedel för en mängd sjukdomarna som tidigare var dödliga, men som idag går att bota på några dagar. Självklart tycker jag att det är fantastiskt att leva i en tid där vi slipper dö vid 30 års ålder av en enkel barnsjukdom, men samtidigt så tror jag att naturen kommer att utveckla andra sjukdomar och epidemier för att hålla antalet människor på en nivå som jordklotet klarar av att försörja. Det kommer alltså att bli en ständig kamp för människan att hitta nya botemedel mot allt dödligare sjukdomar i takt med att de uppstår.

Jag är inte helt övertygad om att det är människan som kommer att vinna den kampen mot naturen. Särskilt inte med tanke på att vi är så duktiga på att förstöra allt som skulle kunna hjälpa oss överleva i det längre perspektivet. Som någon klok person sagt (vet inte vem); "Jorden klarar sig utan oss, men vi klarar oss inte utan Jorden".

Det låter nog som jag är väldigt pessimistisk, men jag ser det mer som en logisk följd av hur vi lever numera. Detta är alltså min högst egna "hemsnickrade" teori, och jag har inget som helst vetenskapligt belägg för den, så jag kan därför inte ge er några källor till mina påståenden. 🙂

#55 för mig låter din teori om framtiden helt rimlig , tyvärr tror jag det blir mycket värre då vi förstör och konsumerar jordens resurser i rasand takt .

#55 Jag tycker att det är ett hållbart resonemang. Vissa saker kan nog bli bättre, skulle man "lösa cancerns gåta" (som det lite slarvigt brukar uttryckas eftersom det nog finns fler än en gåta) så skulle det givetvis ge oss som art och individer förutsättningar för ett längre liv. 

Nu skall jag inte ställa cancern i balansvåg mot epidemisjukdomar, för de kommer säkert oavsett hur väl vi lyckas i kampen mot cancer. Däremot tror jag precis som du säger att det kan dyka upp nu helt okända epidemier eller gamla farsoter som blommar upp igen, kanske i takt med att de resistenta bakterierna ökar utan att man lyckas komma på motmedel när penicillinet inte längre förslår.

#57 Det pratas ju också om att mycket bakterier och annat lär komma i dagen när permafrosten släpper i Sibirien, bl.a. mjältbrand och smittkoppor.

Det är ju faktiskt inte så jättelänge sedan som en cancerdiagnos i princip var en dödsdom, men om forskarna lyckas bota all cancer så tror jag att det dyker upp någon annan sjukdom i dess ställe. Därmed inte sagt att vi ska sluta försöka hitta botemedel, men det känns som en rätt ojämn kamp mot naturen.

"Intresset för att bli lagd till sista vilan ute i det fria och inte på en gravplats eller i en grav, fortsätter öka stadigt. Sedan början av 2000-talet, då knappt ett tusental personer ansökte om att få sprida askan efter en anhöriga, har antalet ansökningar i dag mer än fördubblats."---

"Jan Olov Andersson på SKKF tror att fler kommer att söka sig bort från de traditionella kyrkogårdarna när det blir dags att läggas till den sista vilan. – Absolut. Det beror på individualismen och att vi söker andra typer av gravskick. Vi går ifrån det traditionella. Samtidigt söker vi ju minnesplatser, vilket märks på platser där det skett en tragisk olycka. Men minnesplatsen behöver inte längre vara den traditionella kyrkogården utan den kan se ut på olika sätt."

TT

"Knappt 5 procent av begravningarna i Sverige 2015 genomfördes utan begravningsceremoni, skriver tidningen Dagen och hänvisar till statistik från Sveriges begravningsbyråers förbund (SVB).

Jämfört med 2013, då 2,8 procent valde att begravas utan ceremoni, är det nära en fördubbling inom loppet av två år. Efterlevande väljer av olika skäl bort ceremonin - vid religiös begravning såväl som vid borgerlig."---

TT

2025 "Bara för att vi inte hann…" , Svante Borg, fd chef för Stockholms kyrkogårdsförvaltning, skriver på Expressen debatt att det tar i genomsnitt 27 dagar från det att någon dör i Sverige till dess stoftet är gravsatt eller kremerat.

"Den människa som bara för några dagar sedan fick all vår tid i världen får nu ligga på vänt.

Livspusslet i Outlook måste få stå tillbaka, det kommer fler fotbollscuper, ridläger eller spahelger – och det behöver inte bli perfekt. En bekant till mig och som är ansvarig för Chevra kadisha (det judiska begravningssällskapet), frågade mig om jag visste varför det inte finns någon klädkod på en judisk begravning, – jo för att det är viktigaste är att man kommer dit, om än i blåställ."---

#61: För egen del har jag velat ha begravningen så snabbt som möjligt de få gånger jag har behövt planera en. Varför dra ut på det och låta det bli ännu ett dåligt samvete som ligger och tär?

#62 Sant. (För min del blir det en "direktare", det har jag planerat sedan länge.)

#61, tillägg: Letade på sajterna efter länkar om det i Sverige går osedvanligt lång tid mellan dödsfall och begravning beroende på att inbjudna inte lyckas få in det i sina tidsscheman, jag vet att det skrivits om det "någonstans". Här är i alla fall en länk från 2018 i ämnet.

#63: Det blir nog samma för mig. Har skrivit att mina anhöriga får göra som de vill, men jag vill inte ha någon ceremoni, och det ska vara så billigt som möjligt. Vill de träffas är det bättre om de samlas hemma hos någon och fikar istället.

#61 ff "Det går allt längre tid mellan dödsfall och begravning i Sverige. Upp emot en månad får de döda vänta på den sista färden. Skälet till att det ofta dröjer är att de efterlevande låter sitt eget pågående liv gå före. Det är inbokade semesterresor, tentor och bestyr. Döden tycks för många ha blivit en praktisk kalenderfråga, som ska lösas effektivt", skriver Anna-Karin Wyndhamn i en gästkolumn i GP. Men "direktare" ser hon inte som något alternativ för att snabba upp tidsschemat. Hon hyllar istället bysnickaren Gunnar i Odensjö, som förbereder sig för den sista vilan genom att snickra sin egen kista.

Det är inte tankar på döden som tynger äldre människor mest, skriver prästen Elisabeth Arborelius på DN debatt, det är tillvaron i nuet. Några utdrag ur debattartikeln:

"Många äldre tog upp existentiella frågor som tankar kring döden och att inte orka leva längre. Men det som dominerade i samtalen var lidandet i nu-situationen. Vi behöver denna kunskap om åldrandet, som har sin grund i människors egna berättelser."---

"Åtskilliga äldre talade om detta: att inte behövas längre, inte ha någon uppgift. Känslan av att vara överflödig. Dessvärre ligger Sverige i undersökningar högt jämfört med andra länder när det gäller ålderism."---

#66: Tänkvärt.