Margareta Arehov 72 år har skrivit fint om sin tillvaro tillsammans med en handikappad man, och den tomhet och kanske lättnad som infunnit sig när plikten (mitt ord) är gjord. Väl värd att läsas, enligt min åsikt! 👍

http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/min-uppgift-ar-slutford---vad-hander-nu-med-mig/

När min mamma fick Alzheimers sjukdom tog jag över mer och mer av hennes praktiska göromål.

När hon blivit riktig dålig och inte åt maten - ingen skälig mat - som hemtjänsten gav henne, så flyttade jag hem till mitt barndomshem för att ta hand om henne. 

All omvårdnad kring henne skötte jag. Efter ett tag fick jag hjälp av hemtjänsten att få i väg henne till dagverksamhet och duschning. Resten skötte jag.

Alla som tagit hand om en demenssjuk, vet hur oerhört krävande det är. Både fysiskt och psykiskt. Jag blev mamma till min mamma.

Efter ett och ett halvt år var jag helt slut och den lilla inhämtning jag gjort efter jag "gick in i Väggen", var borta!

Med i princip ingen energi kvar fick jag börja kämpa för att få in min mamma på ett hem. En av de biståndshandläggare, som  sköter bistånd för demensboende, sa att min mamma uttryckligen sagt ifrån att något hem ville hon inte in på. Då kunde jag inte lämna min mamma utan var fånge i hennes hus. Skulle jag någonstans fick jag skaffa mammavakt.

Tillslut genom att hota med att flytta därifrån och ett möte där jag hade min bror, en väninna, kuratorn på geriatrik avd och en från både hemtjänst och dagverksamheten. De kunde vittna om att om inte jag bott där skulle min mamma kommit in på ett hem för över ett år sedan.

När jag berättade för henne att hon skulle flytta till ett boende grät hon floder. Jag kände mig som den hemskaste människa i världen.

Väl på boendet besökte jag första tiden mamma varje dag, sedan varannan dag, tills jag hälsade på henne några gånger i veckan.

Det tog lång tid att hämta mig från den tiden. Men jag ångrar den inte! För min mamma hade dött i förtid, av näringsbrist, om jag inte lagade näringsrik mat, som hon gillade. Mamma hade haft restaurang, så de portionsförpackningar hon fick gick inte hem. Det var som att kasta pengarna i sjön.

Det är skillnad från jag fick utbildning i början av sjuttiotalet. Då kom sjuka gamla kom på åldringssjukhus. Vissa fick knappt besök och idag när skötseln av gamla och sjuka inte gått runt utan anhöriga!

#2 Inte utan att man blir tagen av din berättelse, och det är säkert många som känner igen sig i den och som gjort liknande erfarenheter.

#3 Tack! Tyvärr är jag inte ensam finns tusentals och åter tusentals som går på knäna och samtidigt vårdar anhöriga.  Jag var med i en anhöriggrupp för dementa anhöriga. Mycket at det jag hörde var svårt att tro på. Det tog ett halvår att få boende till min mamma.

Att man ska behöva hota tycker jag är för bedrövligt!

#5 Ja det håller jag med dig om! Det är var 2008, så jag tror inte det är bättre idag, när man dessutom dragit in över 32 000 äldreboendeplatser i Sverige. Men så länge anhöriga vårdar sina gamla, tittar kommunen åt andra hållet. Man kalkylerar kallt med att så ska det vara.

Jag kämpade i början av 90-talet för att få in min mamma på ett boende. Hon var då sängbunden och kunde inte lyfta på telefon luren så jag kunde inte ringa henne utan var tvungen att åka dit varje dag. Jag hotad med Expressen och då fick hon plats inom en vecka. 

De lurade hennes att skriva på så de fick tillgång till hennes konton. Det skötte ju jag men det gick inte att ändra tillbaka. På boendet stal personalen hennes smycken och pengar sista månaden som hon levde. 

Fy fanken

"Bedrövligt" är nog rätt ord i sammanhanget…

#7 Usch så hemskt! Jag blir så upprörd när jag läser din och din mammas historia! 😕

Ja hot är tyvärr det som får saker att hända. I en perfekt värd skulle det inte hända!

Jag oroar mig för mina barn när det blir dags för mig.

#7 Usch så illa. Jag hoppas du anmälde detta.

#11

Nej vi anmälde inte. Jag var ensam med en 5-åring och en baby och min syster bor utomlands. Vi fick till slut tillbaka smyckena (!) men pengarna de tog var borta. 

Min syster reste till Sverige och satte sig på hemmet och sa att hon skulle sitta där tills hon fick tillbaka mammas smycken. Efter två dagar kom de fram. 

Jag hittade mamma testamente i en hög med veckotidningar i besöksrummet.

#12 Jätteilla.

Undrar var smyckena varit under tiden?