Lite roligt att läsa kvällstidningarnas recensioner av Anna Ternheims sommarprat idag (som jag inte hört). Sällan har köns- och generationsskillnaderna framträtt så tydligt! Ett exempel:

Malin Collin, 38, Expressen : "När hon lämnar sambolivet och flyttar till New York, blir det spännande. Hon söker sig själv och uppbrottet med både staden och en relation berättas gripande när hon förstår att mannen i fråga är otrogen och hon bara säger “good bye”, går därifrån och återvänder till Sverige."---

Och så här beskriver Staffan Heimersson, 81, Aftonbladet samma stycke: "Men tänk om jag träffat henne på ett kalas och hon hade började att berätta. Jag hade tyckt att hon lät som en malltippa och jag vet, att jag inte ville veta hur en banal uppraggning utvecklas genom ett tiotal år med ”hångel och hopp i säng” tills neurotikerns ”jag gjorde slut, kort och brutalt”. Och sedan, som ni anat, ”mitt inre hade vaknat till liv igen” och sedan – som vi inte hade anat det också – den svenska tjejen upptäcker New York. Alla svenska musiktjejer har ett sätt att berätta det som vore de en sentida Columbus."---

Ja då, personligen ansluter jag mig till surgubben före skvallerkonsumenten, och ingen hade väl väntat sig något annat… 😉

Tycker dessutom att hans iakttagelse av svenska musiktjejers upptäckande av N.Y. är på pricken!