Jag minns vår första tvättmaskin, den var förmodligen både gammal och omodern redan då min farsa köpte den i början av 60 talet. Den var stor, cirkelrund och klumpig med en inbyggd mangel på överdelen av maskinen. Trumman var fast och lodrätt med en axel med tre vingar som stack upp i mitten av trumman. Denna axel roterade ett halvt till trekvarts varv fram och tillbaks under en halvtimme eller mer .  Sedan bröt man strömmen, tömde maskinen, fyllde på sköljvatten och startade om den igen. Det senare upprepades tills att allt tvättmedel var bortsköljt. Sedan manglades vattnet ur tvätten och hängdes på tork. Några år efteråt skaffades en centrifug som stod lös på golvet vilket innebar att den vid felaktig fyllning vandrade omkring i tvättstugan av sig själv och det var en viss fara att stänga av den då det inte fanns något tidur som bröt strömmen.

När jag var barn och hyrde vi på somrarna hos ett gammalt par. Tvättmaskin ingick givetvis inte och paret själva tvättade sin tvätt i en gammal stor gryta i källaren där det eldades under. Sedan vevade man tvätten för hand mellan två falsar vilket jag tyckte var väldigt spännande.

Vi hade en stor koppargryta för tvätt i källaren i huset byggt cirka 1950. Alternativet var en för samhället gemensam tvättstuga i ortens stora industri med med den tidens mått moderna tvättmaskiner.

"Den 11 januari fyller tvillingarna Greta Hugosson och Enar Dannberg 95 år."--- 

"Tvillingarna Dannberg växte upp i Bredbyn, i mångt och mycket i föräldrarnas bageri och kafé. Båda började tidigt hjälpa till och arbetade i företaget. – Jag fick stå på en stol för att nå till bakbordet på den tiden, säger Enar. – Det var så bra när man jobbade i kaféet och bodde hemma. Jag fick alltid ledigt när det var idrott på gång, säger Greta. Både Enar och Greta säger att deras största intressen är idrott av alla slag, främst fotboll kanske. De har också båda två sysslat med motionsgymnastik. – Greta spelade ofta fotboll med oss pojkar, det var nog så hennes intresse för fotboll föddes, säger Enar."---

Allehanda

Vår första tvättmaskin bestod av två delar. En maskin för tvätten och centrifug vid sidan om.

_"Farbror Gunnar fyller 95 år. Han bor på ett seniorboende i andra änden av stan och möter mig vid hissen, snyggt klädd och i vit keps. I rullatorns korg ligger två hantlar och Dagens Nyheters kulturdel. Han måste hålla i gång kroppen, säger han. Och huvudet."---

"En man i sina bästa år? Nja, det är si och så med kroppen, men huvudet är klart och blicken skarp.
När han var sexton kom han från Småland till Stockholm, två år innan andra världskriget bröt ut. Hans far lät honom flytta till huvudstaden om han lovade att klara av studierna. Han hade kommit in på en folkhögskola där de utbildade annons- och dekormålare. Inackordering hos en ensam dam ingick i priset.
Hemma i Eksjö visste folk att alla som for till Stockholm så småningom kom krypandes hem igen. Men farbror Gunnar klarade sig bra. Efter några år blev han chef för dem som dekorerade skyltfönstren på Tempo. Då åkte han hem till Småland på besök, klädd i kostym och nya svinlädershandskar."---_

http://www.news55.se/kronikor/att-mala-haller-gunnar-vid-liv/

#0 Det var nog en sådan  tvättmaskin Maj talade om som visas i en annons i Husmodern 1935.

Lagom till Frölunda förväntas ta hem sin första SM-titel i ishockey på tio år har SVT påpassligt letat reda på klubbens förste målskytt genom tiderna. Bra gjort, för det där med namnet verkar krångligt…

Platsen är isbanan i Krokslätt, året 1946, och de lokalt namnkunniga Fellows möter det färska laget Västra Frölunda. Hemmalaget är favoriter och leder med klara 3-0, när Frölunda reducerar. 

"– Det kommer jag minnas hela livet. Och jag kommer ihåg situationen framför mål också trots mina år. Det blev en liten röra framför motståndarmålet och i den klungan så fick jag fatt på pucken och skyfflade in den. Han fyller snart 94 år, men minns den där dagen för 70 år sedan som igår. Och målet har han levt på länge. Även om det inte blev så där värst mycket ishockey efter det. En skada satte stopp för karriären och Sten-Olof lade skridskorna på hyllan.

_I dag är det inte många som vet att det var han som satte den där historiska pucken. Då var han nämligen känd som Björn Andersson. Ett namnbyte i mitten av 50-talet, då efternamnet Andersson byttes mot släktnamnet Björn fick till följd att Björn som ju även hette Björn i förnamn valde att kalla sig Sten-Olof. För att ytterligare öka förvirringen var Sten-Olof när det begav sig mer känd under sitt smeknamn Pelle.

Alla namnbyten till trots har i alla fall kärleken till klubblaget aldrig ebbat ut och ibland engagerar han sig lite väl mycket i matcherna. Ingela, hans fru sedan många år, tvingar honom att ta pauser från TV-soffan för att inte blodtrycket ska rusa.
– Jag kan knappt se på matcherna på TV på kvällen för nerverna är på utsidan. Jag är för gammal för det nu. Blodtrycket går upp. Jag lider ju av högt blodtryck, men då ökar det och ligger över 200 när matchen är slut, berättar han."---_

SVT

"Hon har upplevt såväl Hitlers förtryck som östtysk diktatur. 1949 lyckades hon fly med sin son över gränsen till väst, men dottern blev kvar."---

Käthe Viehweger, 94, hade haft ett dramatiskt liv när hon kom till Sverige med make och son 1951.  "Efter 65 år i Sverige känner sig Käthe mera svensk än tysk. - Jag åker gärna till Tyskland för att hälsa på, men Sverige är mitt hem", berättar hon för GP.

http://www.gp.se/livsstil/k%C3%A4the-minns-flykten-till-v%C3%A4st-1.3185606

Kanske inte så många av oss som minns eller vet  att det funnits reguljär järnväg på Gotland? Men ännu är den siste stinsen i livet och kan berätta, och faktiskt så rullar det fortfarande tåg på ön. 

_"Snart har 56 år passerat sedan den kommersiella tågtrafiken upphörde på ön. I september 1960 gjorde också gotlänningen Ragnar Olowsson sitt sista arbetspass som stins i Roma. I år blir han 91 år gammal. På onsdagen träffade han gamla arbetskamrater från Gotland vid Hesselby station i Dalhem i samband med den årliga sammankomsten."---

"Han kommer inte ihåg vilket år han började arbeta som stins, men minns med glädje tillbaka på tiden då persontrafiken ännu rullade på ön._

– Jag har arbetat på alla stationer, då jag åkte omkring mycket och vikarierade. Det var förskräckligt när allt slutade. Det finns många känslor som kommer av den tiden, säger Ragnar Olowsson."---

_
"På onsdagseftermiddagen tog han – tillsammans med arbetskamraterna – tåget från museijärnvägen i Dalhem, med sikte på Roma, dock till en annan station än den han själv var verksam vid för snart 60 år sedan.
– Det är underbart att träffa de här personerna, säger Ragnar och slår sig ner i tågkupén."_

Hela Gotland

"Om Eriks tillvaro kan man säga att den var oaptitlig, att han levde i misär. Men Erik tyckte inte synd om sig själv. Han levde som han gjorde, helt frivilligt. Han talade om sig själv som ”den dare skettne gamle gubben” och fortsatte: –De finns de som seger te mäk: Varför tar du inte e lägenhet inne i stan i stäelt för å bo i detta gamla ruckelt? Men ja seger dä, de finns la inte e mutter ens e gång utå den gamle brôten här, som passar i e lägenhet i stan. De blir te å köpa nutt alltihopa. Å bo dar! Seta dar å bliga ut gjönum fönstert eller gå e vända långs me gatera. De ä la inget liv. De ä la ingen frihet. Nä, di annre, di har sett sätt å leva. Å ja, ja har mett."---

"Ett riktigt original", Dan Korn berättar om Erik och andra underbara personligheter han mött.

Läs det här!

"1943, mitt under brinnande krig i Europa, träffade Sylvia sin blivande man Waldemar Ohlsson. Han var tillfälligt anställd på Kraftverket i Knäred, men var bördig från Skälderviken. 1945 gifte de sig och flyttade dit.

– Det var mycket som var bättre i Skälderviken då som var ett eget municipalsamhälle. Tåget stannade där till exempel. Och på kvällen gick man ner till stranden och pratade med varandra och tittade på solnedgången. Satt inte hemma och glodde på tv. Det var mysigare på ett sätt."---

Sylvia Ohlsson, född 1916, minns i HD.

#1

En sådan hade min mormor. Jag minns när hon och mamma tvättade i den och slog i kokande vatten och till sist matade tvätten genom mangeln och vevade på.

"Förutom dottern och sonen med hustru ser Dagny bara hemtjänsten, som ibland stannar över lunchen. Dagarna går långsamt, och aptiten har förändrats i takt med de senaste årens matlådor. – Det är inte hemlagat, om jag säger så, säger Dagny. Sonen Per påminner sin mamma om vilken god kock hon varit, om all god husmanskost hon brukade laga – söndagarnas slottsstekar, långkok, rotmos och fläsklägg och pölsa. Dagny nickar med men understryker att hon inte klagar. – Jag tar ju hellre köttbullar än den där köttfärssåsen man får. Fast de kan ju inte göra alla nöjda och jag har ju barn som ser efter mig. Per berättar att hans föräldrar levt knapert. Dagny var hemmafru med fyra barn och hennes man chaufför. – Sedan tog hon även hand om sin gamla mamma, pappa och en morbror.

Glädjen fanns där ändå. Paret dansade mycket, Dagny spelade bridge, älskade att läsa skönlitteratur och levde länge på sin enda utlandsresa till Mallorca på 60-talet. Men maken dog 1989 och i dag är nästan alla vänner borta. – Jag har en väninna, men hon är sämre än jag i dag. Som tur är har jag alltid trivs med mig själv, säger Dagny och berättar att hon just nu läser Keplers deckare ”Stalker”.

En stund senare lever hon upp. Per har, som han ofta brukar, hämtat thai-mat. Kycklingbitarna ryker av värme och grönsakerna i den pikanta såsen är knapriga. – Ja, det smakar någonting, det, säger hon."---

"Dagny medger att hon tillhör generationen som är tacksam. – Man tänker på åldrandet ibland, men så kopplar man bort det. Jag tänker att man är till besvär och inte ska klaga."

Ur "Dagny, 94, väger bara 40 kilo", ett reportage i  Aftonbladet.