Jag åker några gånger i månaden med Västtrafik på buss och spårvagn, och det som jag tycker är mest bekymmersamt är att vissa förare startar och stannar med ett ryck. Än så länge är jag själv skapligt rörlig, men man förstår att det kan vara problem för sådana som går med käpp eller liknande.

Lite mjukare körstil och tätare koll i den inre spegeln vid start och stopp skulle vara välkommet, även om föraren givetvis måste ha koll på trafiken också.

Det är nog svårt att få förare att ändra körstil, även om det är önskvärt. Informatören sa att man helt enkelt skall säga till chauffören om man har svårt att hålla balansen eller svårt att hålla i sig att hen får vänta med att köra tills man satt sig. Finns det inga lediga sittplatser, så får man be någon resa på sig, nuförtiden finns ju fler prioriterade platser än tidigare.

#2 Jo det är sant, det kan nog vara svårt att lägga om körstil, och de flesta kör nog rätt vårdat, trots allt. En undersökning från 2012 fann att ungefär 10% av förarna på SL upplevdes köra för ryckigt.

Sedan kanske informatören gjorde det lite lätt för sig, det är klart att det går att säga till när man stiger på, men då gäller det att ha lite skinn på näsan! (Det gäller även när man vill få andra att flytta på sig.) .

PRO i Stockholms län var i höstas remissinstans inför en utredning om trafikförsörjningsprogrammet från Stockholms läns landsting. Hela deras utlåtande kan läsas här, jag saxar bara en bit:
"Trygghet är en förutsättning för att äldre resenärer ska finna kollektivtrafiken attraktiv. Det är därför viktigt att eventuella förarlösa t-banetåg och motsvarande utformas så att tryggheten bibehålls. Bättre belysning vid hållplatser och stationer är också en viktig trygghetsfaktor, liksom bättre och säkrare på- och avstignings möjligheter utanför tätorterna.

Slutligen vill PRO framhålla vikten av mjukare körning i bussarna; många äldre upplever stort obehag på grund av ryckig körning med risk för fallolyckor."---

Jag håller med om att många säkert tycker att det känns svårt att be om hjälp (men man får jobba med det, det är inte kul med brutna ben), själv är jag en gammal tant utan rörelseproblem, men det händer ganska ofta att chauffören väntat med att köra tills jag satt mig utan att jag bett om det.

Jag kan berätta om en gång då jag faktiskt kände mig lite stolt och tuff och faktiskt fick hela tunnelbanevagnen att skratta, det var när en odåga  satt med sina leriga skor på sätet och jag då gick fram till honom och placerade en Metro under fötterna. Han sa faktiskt tack, men gick av vid följande station.

Jag åker ju kommunalt flera gånger i veckan och jag går ju med en krycka och det funkar väldigt bra.

Precis som Eda skriver så märker jag att bussen många gånger väntar med att köra tills jag satt mig.

Jag har även åkt buss och spårvagn med rollator och de allra flesta är så vänliga och hjälpsamma.

Är det riktigt fullt på bussen så är det ganska bra för min del för då står man ganska säkert bland kroppar om man inte får sittplats😉

Står jag upp och åker så försöker jag att titta på något inne i bussen för jag blir så yr och vinglig av allt som rör sig så att titta ut genom fönstret är visserligen trevligt men blir jobbigt.

Det är egentligen väldigt korkat av bussförare att inte vänta med att starta förrän funktionsnedsatta satt sig, för om personen ramlar och bryter benet får föraren betydligt mer besvär med att stanna bussen, ringa efter ambulans och bli utskälld.

Sen är det ju inte heller helt fel, om man har svårt att stå i en buss, att om möjligt undvika rusningstid, (vilket inte är helt lätt om man har en tid att pass.)

Att undvika rusningstrafik är så klart det bästa men jobbar man så har man ofta inget val.