Jag är nog en rätt svårflörtad person, men det finns ögonblick då någon lirkar ett hål i skalet, och då blir jag värnlös - som nyss, när jag läste Patti Smiths berättelse om sitt framträdande på Nobelfesten. Tyvärr såg jag inte det, men nu önskar jag att jag hade gjort det. Artikeln var först publicerad i The New Yorker, nu finns den att läsa på Expressen, i vad som verkar vara en ypperlig översättning av Jens Liljestrand. Rubriken ovan är slutraderna i artikeln, jag tycker att de passar här hos oss. Skall även be att få citera ingressen, som i mina ögon hade kunnat  vara inledning på en novell av en Nobelpristagare i litteratur.

"Jag föddes i Chicago den 30 december 1946, i virveln av en jättelik snöstorm. Min far var tvungen att hjälpa taxichauffören navigera fram på Lake Shore Drive med fönstren nervevade under min mammas förlossning. Jag var en mager baby och min pappa slet för att hålla mig vid liv, höll mig över en ångande tvättbalja för att hjälpa mig andas. Jag ska tänka på dem båda två när jag kliver ut på scenen på Riviera Theatre, i Chicago, på min sjuttionde födelsedag, med mitt band, och min son och min dotter."---

http://www.expressen.se/kultur/jag-kunde-inte-fa-ut-dylans-ord-pa-scen/