Läste en gång en historia som trots att den inte var sann ändå innehåller mycket sanning. Kommer inte ihåg den exakt, men den var ungefär så här:

En mamma med en liten pojke satt på ett tåg, mittemot en äldre dam. Bredvid damen satt en tonårstjej som tuggade tuggummi.

Den lilla pojken for runt i kupén och sparkade på säten och störde omgivningen. Damen frågade då mamman varför hon inte sa till sin pojke att lugna ner sig. Mamman svarade att "vi tror på fri uppfostran".

När tåget stannade vid nästa hållplats reste tonårstjejen sig upp för att gå av. Innan hon gjorde det tog hon ut tuggummit, tryckte det i pannan på mamman och sa "jag har fått en fri uppfostran".

Det kan vara sant för- fri uppfostran- togs för- fri från fostran- . Barn kan bli mycket grymma mot både varandra och mot djur. Man måste som med en planta, ansa , ge stadga och klippa av oönskade grenar. Det är barnmisshandel att inte fostra sina barn till goda människor och samhällsmedborgare. dessutom råkar de i klammeri med rättvisan och i arbetslivet. Att be sin mamma -dra åt helvete- det kanske går. Men på en arbetsplats går det inte. Så varför inte lära barnet de regler som är allmängiltiga.
Vi hade fall där barn tog livet av sig pga mobbing. De valde att stå framför tåget. En väninna till en flicka i USA berättade om sin bästa vän som mobbades så svårt att hon gjorde detsamma.
Men vartefter generationerna släpper på att stävja barns dåliga beteende så görs det mer och mer normalt.
-Lite får man stå ut med- hör man från vissa vuxna. Vad vet de vad andra barn står ut med? Hur deras hemförhållande ser ut.
Bägaren kan rinna över, man ser också att vanvård av äldre blir större, känslan för att ta sig friheter och lura gamla ökar.
Tycker det är svårt att prata med föräldrar om detta…Mvh/WL

Bara för att man har regler för barnen så innebär det ju inte att man "misshandlar" dem. Barn testar gränser tills de stöter på motstånd. Kommer det inga gränser så fortsätter det med värre och värre beteende i hopp om att få besked om var gränsen går.

Jag håller helt med dig om att det är barnmisshandel att inte vara tydlig med barnen om vilka regler som gäller. Barn är inte dumma; de kan mycket väl lära sig förstå att det finns olika regler i olika sammanhang i samhället. Men om ingen talar om för dem vilka reglerna är så gör de som de tror och då blir det ofta fel.

Tyvärr är det alltför många föräldrar idag som har abdikerat från föräldrarollen och anser att deras små raringar absolut aldrig gör något fel. Det är nog rätt många föräldrar som fått ett hårt uppvaknande när deras små telningar växer upp och blir ligister och kriminella eftersom de aldrig fått lära sig skillnaden mellan rätt och fel, och att världen inte kretsar kring dem.

Ja men visst är det så!
Allt visar på bristande ansvar. Vilket också leder till olyckor då man inte varnat för olika saker. Men jag tycker att mognaden inträder senare, vi var ju unga då vi fick barn mellan 18-25 år bland mina vänner, vi började arbeta då vi var 14-15 år. Ekonomiskt så har många unga idag så mycket skulder. Man löser inte pengaproblem med pengar, men de väntar sig att föräldrarna ska betala allt även då de är 30-40 år.
Vissa saker måste man ta tag i hur obekvämt det än är. Att lära sina barn be om förlåt är bland det svåraste, men också bland det viktigaste. Det ska kännas, annars lär de sig inte. Nästa gång kanske de inte sparkar andra barn.
Eftersom det är svåra tider ska man börja tidigt, ge barnen en fritid som de kan ha som mall i livet. Förr var mobbingoffren fria efter skolan åtminstone. Nu nås man dygnet runt av kränkande mail och uppmaningar om att ta livet av sig. Man sitter i en fälla med dessa telefoner, så mycket farligt, men också en källa till information mm.
Jag läste om grabbarna som terroriserade en familj som var lite annorlunda i Rödeby, en bekant var lärare där och hon beskrev dom som en flock ligister som styrde byn. Pappa där sköt två av dessa grabbar då de skulle ta sig in i huset. hemskt, men var fanns dessa grabbars föräldrar.
Jag hade en familj jag hjälpte som blev utsatta för ett helt gäng, både flickor och pojkar. Där bröt de sig in medans familjen gömde sig, de kastade in oljebomber och ägg. Familjen var skräckslagna.
Flickorna gick att prata med och förklara hur svårt denna familj hade det med all otrygghet. de skulle sluta. Men grabbarna upphörde inte och ingen brydde sig. Vi måste få instanser som bryr sig, inte vänder papper och säger att de är förhindrade att göra något.
Tack för dina inlägg, att någon vågar säga något nu för tiden är så viktigt då man kämpar….Mvh/WL

Förr hade de flesta av oss respekt för vuxna och skämdes ögonen ur oss om vi fick en tillsägelse, oavsett vem den kom från. Dessvärre är det ju ofta så numera att inga vuxna vågar säga ifrån om något barn gör något fel, för då riskerar man att bli anmäld eller misshandlad - eller båda.

Min bror och jag hade förvisso en rätt fri uppväxt, men vi hade regler att hålla oss till och bröt vi mot dem så fick vi också veta det. Aldrig att någon av våra föräldrar hade försvarat oss om vi hade mobbat eller slagit någon. Nej, då hade vi snällt fått be om ursäkt. Däremot fanns de alltid där för oss om vi hade råkat ut för något själv och behövde deras hjälp.

Idag är man rädd för att säga till.

Antingen blir man åthutade av föräldrarna eller spottade av barnen. 🙁

Det är svåra frågor att säga till andras barn.
Förr var mammorna och papporna glada om man berättade vad deras barn gjort och tackade för det.
Gårdens kvinnor höll ögonen på alla barnen som bodde i kvarteret. Mycket är förändrat i boendemiljön, man är mycket mer anonym.
Förstörelsen är stor, förr fick föräldrarna betala fönsterrutor mm som barnen slagit sönder.
En sak man kan konstatera är cykelstölderna hur mycket de ökat, det är makalöst. Idag får inte en butiksägare stänga av snattare som satt i system att stjäla. Förr ringde handlaren föräldrarna som kom och betalade snatterierna och barnet fick be om ursäkt.
Då kan man undra vad jag anser behöver göras? Barnen ska fångas upp tidigt kanske redan på förskolan då de börjar ställa till det och slåss. Så skulle specialpedagoger med psykologer , barnens föräldrar ha kontinuerliga möten och de skulle vara obligatoriska. Föräldrautbildning, uppföljning och fritidspedagoger som kunde lotsa in barnen efter deras förmåga och intressen, läger och kollo som sprids ut över året. Barnen som går i förortsområden utan bra fritid måste tidigt hjälpas till bra fritid i tid. Det finns så mycket som skulle kunna göras för barnen om man ville hugga tag i problemen istället för att bara klaga….Mvh/WL

Ja, det är nog nödvändigt att fånga upp barnen tidigt med tanke på att de dras in i brottslighet allt tidigare i åldrarna numera. Vi får hoppas på att någon politiker också kommer fram till att dina åtgärdsförslag behöver införas - och det helst imorgon, gärna tidigare om det hade varit möjligt.

Ja det är så viktigt med de allra minsta!
När jag var barn bodde jag i ett industrilandskap, yllefabrikerna stod tätt. Vi var många barn på norr som drog till folkparken om dagarna, just en sådan park som gjordes för textilarbetarna och deras barn, de hade en Söndag ledig och tog då barnen med upp dit och åt en matsäck om det fanns bröd och mjölk hemma..
Lindarna stod tätt och skuggan och dofterna de spred var som balsam. I granarna lekte Ekorrarna, de fick smulor som blev över. Staden investerade i en park med personal, oftast två kvinnor och en man. Det fanns plaskdamm, tramplastbilar, styltor, möjligheter att snickra och måla.
I lekparken fanns gungor, romerska ringar, klätterställning, karusell, sandlådor, gungbrädor och en slänggunga där det alltid var kö.
Man fick lära sig snickra, måla och vänta på sin tur. Så många barn som fått vara i denna park, fått ledning av personal och ta ett dopp i bassängen under uppsyn.
På vintrarna fanns is och issläde så man var där även på vintrarna och lekte.
Så flyttade vi till ett stort område i miljonprogrammet. Vad fanns där för barnen? Två gungor, en sandlåda, utan skuggande träd. Grabbarna i 13-14 årsåldern började stjäla i butikerna, sniffade thinner, samt trängde sig på småflickorna, de ställde till bus och gjorde inbrott i källarna, stal sprit från sina föräldrar som arbetade i industrin och de ville helst att ungarna skulle vara ute.De gick upp kl 5 och var hemma vid kl 6, trötta och slitna.Några dog av dessa grabbar, några blev missbrukare och alkoholister, några blev kåkfarare bla för våldtäkt.
Men barnen från Norr klarade sig ganska bra ändå. Vi hade Folkparken att växa upp i där vår fantasi fick flöda fritt. Sådana parker som är bemannade skulle alla områden ha med bra personal. Så drömmer jag för våra barn som idag växer upp med en Ipad eller telefon i handen.
Våra kroppar blev smidiga och balansen på topp. Vi blev duktiga på det mesta, även att akta oss för de läskiga gubbarna som strök runt parken. Vi visste alla öknamn på dessa personer, någon pappa kom upp då vi skvallrade hemma. den tryggheten som fanns då finns inte nu för barnen. Allt var inte bättre förr, men mycket var bättre …..Mvh/WL

Växte upp i en liten by på landet och vi hade det också väldigt tryggt. Nästan ingen låste ytterdörren mer än om man skulle iväg någonstans över dagen. Visst fanns det väl en del killar som hade lite "värstingtendenser", men vad jag vet hände inget särskilt allvarligt. Man vågade vara ute med kompisarna även på kvällarna, utan att behöva vara rädd för att bli attackerad.

Nej, allt var inte bättre förr, men det fanns en större trygghet över lag. Visst hände det otäcka saker då också, men inte på samma sätt som nu.

Nej skjutvapnen är nytt och hemskt!
Men på 80 talet hade jag elever som senare använde kniv och dödade bla en 16 åring som han påstod trängde sig i kön.
Jag arbetade på de gamla OBS klinikerna och narkotikan har gjort att allt är mer brutalt idag. Man slåss om territorier för försäljning, förr var det gäng som slogs.
Men våldtäkterna tror jag var i samma omfattning, men man vågade inte anmäla förr. Ingen brydde sig och det var en hustruplikt, så i hemmet skedde de vanligaste våldtäkterna.
Jag hade underbara somrar på landet, hos mormor och då pappa byggde vår lilla stuga på en kulle. Sommarstugan där vi var ensamma min syster och jag från jag var 7 år min syster var 4 år. Ingen var rädd att det skulle hända oss något.
Som du skrev så låste man inte dörren, inte ens i staden. Men då vi flyttade till den moderna lägenheten så måste man låsa. Det var nytt och många tappade nycklar.
Minns grannfruar som tröstade och tvättade småsår då föräldrarna inte var hemma.
Men ibland var det bråk mellan dass och skjul! När gubbarna druckit så skulle det muckas gräl, det var dåtidens nöje. Fruarna hängde i fönstren och det var lika spännande som en deckare på TV.
Alla barn borde få plocka smultron och trä dom på strån. Lära sig blåsa i grässtrån och göra smycken av maskrosor…Mvh/WL

Jo, narkotikan ställde till med mycket elände även på den tiden. Hade en klasskompis på högstadiet som hamnade fel i livet. Världens snällaste kille, men tyvärr kunde han inte stå emot knarket så han dog ung. 😥

Kan bara hålla med er för tiderna har förändrats nåt så oerhört och samma i min uppväxt hade man gjort något så som pallat äpplen så var det vackert att gå dit med en förälder och be om ursäkt men det finns kvar det också och hände mig för ett par tre år sedan.

Barnen vid skolan här bakom hade lekt och leken gick överstyr så dom pangade en dora för oss i annexet och sen kom en lärare och förklarade att dom var några stycken som ställt till det där.

Nån dag senare kom en mamma och hennes son hit på ja vad kan han ha varit en 8 eller 9 år kanske yngre svårt att avgöra som skamset bad om ursäkt en underbart fin liten kille med en toppen toppen mamma och han var inte upprinnelsen det var några andra men dom såg vi aldrig röken av varken barn eller föräldrar medan den mest oskyldiga i gruppen var den som kom och bad om ursäkt.

Skolan pröjsade sedan för den pangade doran så det sköttes snyggt och grabben som var hit han fick både godis och fika tillsammans här med sin mamma och än idag ropar han hej och stannar och pratar med mig så visst finns det fina väluppfostrade barn och bra föräldrar även i nutid dom får vi inte glömma bort men sen finns den andra sidan och där behövs det göras mycket för att få vettet att kliva in.

Jag är också uppvuxen på landet och det var något helt annat, hade vi gjort något så fick vi också ta konsekvenserna men det var på ett bra sätt och snyggt gjort av både skola och föräldrar. Vi fick till och med ställa oss i skamvrån fast det då under 70-talet inte var skamvrå som förr men rent symboliskt så kunde vi få ställa oss där om vi hade gjort något en stund för att sen återgå till vår bänk.

Uppfostran är en svår sak och jag skulle se att det införs strängare regler som som fanns förr i tiden både i skola och på fritid , visst det var inte perfekt men nåde den som inte hälsade på överläraren eller betedde sig illa mot en rektor där var det reprimander direkt.

Det har blivit så slappt i dag allt det här med fri uppfostran och var kommer dom föräldrarna från själva som tror på den klena metoden undrar jag, vad är det för folk egentligen ? inte undra på att barn idag dras in i kriminalitet och annat elände om föräldrarna anser att dom ska ha sin egen fira uppfostran.

Jag kommer från ett väldigt konservativt hem där jag tidigt fick lära mig att barn ska synas men inte höras, det var strängt precis som sig bör barn ska ta hänsyn och lära sig livet från grunden om inte så får vi en växande värld av olydiga barn och även den kriminella biten.

Det var bättre förr när vi hade respekt för lärare och vuxna det har tunnats ur i många år nu och det är dags att ta tillbaka den respekten och disciplinen i både i skola hem och fritid.

Samtidigt måste jag säga att dom som jag känner som har barn och ungdomar så är det fina personer och jo visst ibland råkar dom ut men ändå det finns förståelse och ånger om dom har gjort något fel och dom räds inte att be om ursäkt och säga nu har vi gjort fel.

Det tycker jag vi ska hylla med fina elogen för alla barn och ungdomar är inte elände och ställer till det finns många fina barn och ungdomar där ute som föregår med dom absolut finaste exemplen ❤️

Ja, det finns många fina barn och ungdomar, som har fått en bra uppfostran. Tyvärr får de dock ofta stå tillbaka för bråkstakarna.

Vi hade också en hel del stökiga killar i klassen, och vår klass var allmänt känd som "jobbig", men det var på en helt annan nivå än det är nu. Lärarna fick ju åtminstone lov att säga ifrån när någon bråkade. Nu blir de anmälda så fort de höjer rösten, vilket jag tycker är helt fel. Tror inte det finns många arbetsplatser där de anställda kan be chefen dra åt helvete och ändå får behålla jobbet.

Alla kan vi göra fel, både unga och äldre, men om man har styrkan att be om ursäkt så vinner man mycket på det. Om jag råkar ut för någon som gjort fel, men uppriktigt ber om ursäkt så godtar jag det och så är saken ur världen. Precis som du gjorde med den lilla killen. Han har lärt sig att det är bra att be om förlåtelse, så förhoppningsvis fortsätter han med det även när han blir äldre.

Ja de goda föräldrarna kämpar och kommer på alla klassmöten och pratar med lärarna om sina barn.
De som inte bryr sig kommer aldrig inte ens efter upprepade uppmaningar att de måste komma för samtal.
Då min pappa var barn så fanns uppfostringsanstalter, bla Fornåsa pojkhem. Min farmor hotade pappa med-akta dig så du inte får åka till Fölåse- som hon sade. Där var grabbar som säkert idag fått diagnoser. Men allt kan inte skyllas på det idag. Föräldraansvaret är A och O. Det borde vara i deras intresse att se till att det inte går åt skogen för deras barn.
Minns då lärare ringde från hemkunskapen upp till kliniken och bad oss om hjälp. Då vi kom ner så stod kastrullerna och stormkokade, grabbarna kastade mat på varandra och läraren satt och grät, helt slut.Det var 8de klassare, det var rent kaos.
I den åldern börjar de grövre brotten och man måste -stämma i bäcken för i ån är det för sent- som min mormor alltid sade. Det betydde att fostran måste börja i tid- det ska böjas i tid , det som krokigt ska bli- sade de också.Föräldrarna är ofta rädda för sina barn och det utnyttjar de.
Föräldrarna är senare i mognad och att ta ansvar nu som jag ser det. De vill leva själva. Men det tar tid att lära små människor vad man får och inte får.
Jag sörjer nog också att de små får så lite tid, barnvagnarna är nu framåtvända, barnet ser bort från föräldern , ut mot världen, den lilla stunden till förskolan då skulle föräldrarna kunna prata med barnet om vagnen var motvänd.
En telefon i handen och en liten hund i ett koppel är en vanlig syn. Barnet sitter osedd där i vagnen och obekräftade barn mår inte bra. Sand, getingar och tårar syns inte heller i barnets ansikte då.
Hela mitt liv har jag arbetat med mina barn , andras, ideellt, så många små som faller under radarn. Det är tur om någon vuxen ser barnet.
Jag är gammal nu men jag försöker att se de små i min närhet.
Min mamma var så glad i små barn då hon blev gammal, hon var med min syster ut och åt på en Pizzeria , där satt ett litet barn med sin pappa och hon vinkade och log mot barnet, då vände sig pappan mot mamma och frågade vad hon var ute efter. Mamma blev så snopen och min syster sade. Det är så de ser på vänlighet idag. Kanske inte helt sant, men visst är klimatet kyligare mellan människor idag.
Mvh/WL

Håller helt med dig. Har själv reagerat på att så många väljer framåtvänd barnvagn. Vill de inte umgås med sitt barn eller varför vill de inte se barnet när de är ute på promenad? Har för mig att vissa gör det för att de tycker att barnet ska få "se omvärlden", men i den åldern brukar de föredra att se föräldrarna. Tids nog kan de börja se sig om i världen också.

Samma med telefonen. Det är många barn som försöker få sina föräldrars uppmärksamhet, men föräldrarna har inte tid eftersom Facebook och andra sociala medier är tydligen viktigare. Då är det inte konstigt att barnen måste ta till "det grova artilleriet" för att få sina föräldrars uppmärksamhet.

En annan sak som jag också reagerat för är att föräldrar oftast inte är särskilt konsekventa. De kan mycket väl säga till sitt barn att "om du gör si eller så så får du inte göra det eller det (äta godis till exempel)". När sedan barnet - naturligtvis - gör si eller så för att testa så händer inget, för föräldrarna orkar inte ta den kampen. Då lär barnen sig att de kan strunta i vad föräldrarna säger, för de får ändå äta det där godiset (eller vilket straff de nu skulle få).

När de sedan blir äldre och börjar med småbrott så får det inte heller några konsekvenser, mer än möjligen att de blir hemforslade i polisbil till föräldrarna och kanske anmäls det till socialtjänsten - som är så överhopade med arbete att de inte hinner med. Inte konstigt att barnen och ungdomarna då tror att de kan bete sig precis hur de vill, för de behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar.

Instämmer i allt du skriver, dessutom mycket bra beskrivet!
Dr Phil säger ofta-man ska aldrig belöna dåligt uppförande-, det är helt rätt då kan man få hemska resultat.
Han hade en 12 årig kille i studion som hade sin mamma som slav, hon fick åka mitt i natten och köpa mat till honom. Han spelade våldsspel på datorn hela dagarna, han svor var elak och kommenderade henne till allt.
Hon visste inte hur hon skulle få stopp på honom. Ungen var helt ur spår. DR Phil tog en hammare och slog sönder handtagen till spelet. Så här får man slut på det sade han.
Han ska förtjäna att få ha spelen sade han, mamman skulle fullfölja, grabben såg storögt på. Det blev nog ett uppvaknande.
Ungar som kastar sig på golv utanför butiken lär sig fort hur de kan få vad de vill ha.
Det tar ca tre gånger innan de lärt sig att det inte lönar sig. Barn gillar regler är min uppfattning…Mvh/WL

Ja, det vill till att barnen får lära sig att ta konsekvensen av sina handlingar.

För många år sedan var jag barnvakt till två flickor, varav den ena hade en mycket bestämd vilja och protesterade ofta när det var något hon inte ville göra. Deras föräldrar har alltid varit min måttstock när det gäller föräldrar, för de lärde barnen att ett nej alltid var ett nej. Så det hjälpte inte hur mycket hon än protesterade, hon fick ändå inte som hon ville.

Vid ett tillfälle skulle familjen ut på utflykt och flickan ville inte ha mössa på sig. Hon lade sig på golvet och skrek och vägrade röra sig ur fläcken. Varpå mamman tog av sig sina ytterkläder och sa "okej, då stannar du och jag hemma så får pappa och storasyster åka på utflykt". Eftersom flickan väldig gärna ville åka på den här utflykten, och eftersom föräldrarna aldrig kom med "tomma löften", så reste hon sig upp och tog på sig mössan. Sedan åkte hela familjen på utflykt.

Kan säga att det aldrig var några problem att vara barnvakt till dem, för de gjorde som jag sa också. Vi hade en överenskommelse (med föräldrarnas goda minne) att de fick vara uppe en kvart längre när jag passade dem, men sedan var det läggdags. Jag behövde bara säga att "nu är det dags att gå och lägga er", så gick de snällt upp på övervåningen och lade sig. Jag följde med och stoppade om dem, och om de ville så läste jag högt för dem också, men oftast ville de själv ligga och läsa (titta i böckerna) en stund och det fick de. Aldrig att de bråkade, utan de somnade rätt snabbt efter de hade lagt sig.

Handlaren i byn var väldigt imponerad för om tjejerna frågade mamman, när de kom till kassan, om de kunde få godis och hon sa nej, då frågade de inte mer. Det var handlaren inte van vid, eftersom alla andra barn fortsatte tjata. De här två visste att det inte var lönt.

Ska väl tillägga att det var en väldigt varm och kärleksfull familj, så det var inte alls så att barnen var hållna "i herrans tukt och förmaning", utan de uppfostrades med mycket kärlek. Men föräldrarna var konsekventa i sin uppfostran.

Ja , så är det, kärlek är inget mått på fostran. I fostran ingår trygghet= kärlek, att undgå faror, tex hålla handen=kärlek, inte äta godis varje dag, slippa hål i tänderna= kärlek, fasta tider små barn ska inte ränna ute sent på kvällarna=kärlek. OSV.
Att man sedan har det mysigt spelar spelar, kramas och läser sagor, lyssnar på sina barn, bekräftar dom och berömmer allt bra de gör är det som gör barn trygga…Mvh/WL

Tror det är mer kärlek att sätta gränser för sina barn, än att låta dem göra precis som de vill. Det är inte särskilt snällt i längden, för då kommer de att få problem längre fram i livet när resten av samhället kräver att de rättar sig efter de regler som finns. Men hur ska de kunna göra det när de aldrig fått lära sig det?

Precis!
Kärlek är inte alltid kärlek. Barnen ska inte bestämma över sina föräldrar. De är försörjda , har bostad som föräldrarna betalar. När de börjar svära och slå sönder hemmet har det gått för långt! Denne 12 åring som var hos Dr Phil hade tagit hela herraväldet och tyranniserade sin mamma. Pappan var död och hon redde inte ut det.
Mamman var rädd för barnet, det ser man ganska ofta, i skolans värld på klinikerna där jag arbetade så hade många gett upp innan barnet ens kommit i tonåren.
Vissa kunde föra sig i skolan och klarade att uppföra sig, så då fanns impulskontroll. Det var bara i hemmet de tog makt.
Skillnad på de som saknade impulskontroll, där var det annat som felade.
Barn är värda så mycket mer än att inte bli väl fungerande vuxna, de är ju vår framtid…Mvh/WL

Jag minns när jag var barn så var min far ute och jagade bort ungarna om dom kastade grus på fönstren eller upp på balkongen. Han tog även upp det med deras föräldrar som tyckte hans agerande var bra. Och sedan återkom det igen.

Tycker även att det är detsamma med vuxna numera. Förr i tiden när min far var igång då rök han i luven med grannarna på grund av politik etc, men två timmar senare så var dom vänner igen. Men numera känns det som att folk inte kan ta att andra har en annan åsikt utan går och tjurar i flertal år. Men det är i så fall deras sak. Gå och sura åt gammalt gnabb är inget jag skulle ägna tiden åt.. Jag är för positiv för det och livet är för kort..

Jag tycker verkligen inte det är en åldersfråga utan folk i allmänhet kan bete sig oförskämt.

"Vi äldre som fått lära oss respekt"… det måste ha försvunnit någonstans på vägen för alla beter sig lika illa tycker jag.